Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: ELECTRONIC – Raise the Pressure

ELECTRONIC

Raise the Pressure

Virgin

»Raise the Pressure« är Electronics första livstecken på fem år. 1993 släppte New Order sitt förmodligen sista album »Republic«, och Morrissey har, mer eller mindre framgångsrikt, förvaltat arvet från The Smiths. Morrissey har blivit en citerad ikon nästan i paritet med Noel Coward eller Bernard Shaw — alla har vi någon gång slängt ur oss ett håglöst »it says nothing to me about my life« — men det går inte att komma ifrån att Johnny Marr, i minst lika hög grad som Morrissey var The Smiths. Det var ju han som skrev melodierna. Förutom »Vauxhall and I« och ett par lysande singlar — främst »Suedehead« och »Boxers« — har Morrisseys texter ofta haltat betydligt när de inte haft Marrs melodier att stödja sig på.

Numera är det ingen hemlighet att det var Marrs engagemang utanför bandet som förorsakade brytningen mellan honom och Morrissey, och i förlängningen upplösningen av The Smiths. Marr ville göra mer än bara The Smiths och redan innan splittringen hade han agerat studiomusiker åt bland andra Everything But The Girl, Bryan Ferry och Billy Bragg. Det var också i de sammanhangen han under tidigt åttiotal kom i kontakt med Bernard Sumner från New Order, på en Quando Quango-platta där Marr spelade gitarr och Sumner producerade.

1989 släppte New Order albumet »Technique« och därefter var medlemmarna under några år utspridda i diverse konstellationer. Peter Hook lirade hårfettsrock i Revenge, Stephen Morris och Gillian Gilbert skrev New Orders enda listetta »World in Motion« och gav också ut skivor under namnet The Other Two. Och Bernard Sumner bildade Electronic tillsammans med Johnny Marr.

Electronic var i flera avseenden en sensation. Duons sammansättning var bara i sig anledning till att levitera en smula; en hybrid av två av åttiotalets bästa popband borde helt enkelt inte kunna gå snett. Själv minns jag dock att jag var en smula skeptisk till Electronic. Jag hade, och har fortfarande, ett intensivt förhållande till The Smiths. Med New Order var det annorlunda. I mina öron hade »Blue Monday« aldrig samma magiska klang som »Panic«, och jag trodde, lite enfaldigt kanske, att Sumners svala, maskinella sound låg alldeles för långt ifrån Marrs varmare, akustiska, för att en fusion skulle kunna fungera. Jag hade fel.

När förstasingeln »Getting Away With It«, där Neil Tennant körade, släpptes låg albumet mer än ett år bort. Tack vare ett par, numera smått legendariska, spelningar som förband till Depeche Mode på Dodger Stadium i Los Angeles och en omsusad konsert på nyöppnade Manchester Hacienda, hann förväntningarna trissas upp till nästan orimliga proportioner. När plattan väl kom i maj 1991, lyckades Electronic inte bara infria dem, de överträffade dem. »Electronic« blev, med singlar som »Get the Message« och »Feel Every Beat«, och senare också Pet Shop Boys-samarbetet »Disappointed«, en modern klassiker.

Nu är det 1996, men i Electronics värld verkar tiden ha stått stilla. Den stora skillnaden mot föregångaren är att »Raise the Pressure« bitvis är betydligt rockigare, men det musikaliska tidsperspektivet sträcker sig fortfarande från sent åttiotal till tidigt nittiotal, och referenserna är alltjämt uppenbara. »There’s not a hope when you’re in this kind of mood/too much to drink but not enough to lose« sjunger Bernard Sumner i inledande »Raise the Pressure«, och den såväl som följande »For You« ekar så mycket The Smiths att man nästan hör »Reel Around the Fountain« och »The Boy With the Thorn in His Side« spinna någonstans långt bak i ljudbilden. Sedan gör Electronic ett tvärt kast, och albumet vecklar ut sig som en digital solfjäder dekorerad med några av pophistoriens mest tacksamma motiv — spänstig acid house, melodisk gitarrpop, Detroit-techno, symfonirock och uppsluppen bögdisco.

»Until the End of Time« är electroeufori i Inner Citys anda med en ljudbild som spritter av bubblande syntloopar. »Dark Angel« inleds med olycksbådande rekviem-stråkar och insmickrande kastratkörer, sedan skumpar housepianona fram över melodin tills de stoppas upp och bryts mot en vägg av virvlande flipperspelsharmonier och en tung vokalgroove från Denise Johnson — hon i Primal Screams trippanthem »Don’t Fight It Feel It« — och med hennes körsång blir också den jublande »Second Nature«, med sina elastiska dansheats och sitt massiva sväng, närmast att karakterisera som soul.

»Raise the Pressure« är således en betydligt mer splittrad historia än »Electronic«; där den sistnämnda hade en ren och homogen produktion, är »Raise the Pressure« en skimrande ljudmosaik av influenser.

Ett par spår är mindre lyckade; »You’re Out of My League« har en tradig rutinrefräng som tar udden av den snyggt konstruerade versen och »One Day« låter som, visserligen smart, ishallsrock.

I övrigt är »Raise the Pressure« en samling vidunderliga popsånger. Bland de allra bästa är »Freefall«, ett stycke magnifik spleen-disco där Sumner står i regnet utanför sin älskades dörr och med ett desperat vädjande »Let me feel joy I really need it/rush my blood I want to feel it« bönfaller henne att komma tillbaka.

Avslutande, vemodiga »Time Can Tell« är nästan plågsamt vacker; kyliga stråkar balanseras mot bräckliga gitarrer och Sumner upprepar refrängen gång på gång, nästan som ett mantra: »Will we still be together a year from now/or do we hate each other/we’re gonna get through somehow«.

Med sin första platta drog Electronic upp egna riktlinjer för hur man gör popmusik. »Raise the Pressure« är måhända inte lika epokgörande, med det är inte heller nödvändigt. Electronic har gjort sommarens, kanske rent av årets popalbum.

Anna Hellsten

Filed under: Album #19, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: