Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: BEN FOLDS FIVE – Ben Folds Five

BEN FOLDS FIVE

Ben Folds Five

Caroline/Virgin

Det är kul att världen är så mottaglig för något så urbota otrendigt som Ben Folds och hans fjompiga powerpop för flygel och fuzzbas, men sättet den uppmärksammats på är mindre kul.

I stort sett allt som hittills skrivits om trion har handlat om dess avsaknad av gitarr. En vitt spridd tes om gruppen är att den, just därför, »revolterar« och är så mycket »punk« något kan bli 1996. I förlängningen har recensenter givetvis invänt mot sättningens »begränsning«. Bullshit, säger jag. Ben Folds Five har ett precis lika tjockt och expressivt sound som någonsin The Jam.

Vad allt detta gett uttryck för är en rockpubliks och kritikerkårs ovana att höra ett piano i gitarrens roll, vilket i sig är ett rätt förmätet lyssnarperspektiv. Pianot har ju en betydligt djupare historia som kompinstrument i pophistorien, främst inom R&B, än den minst lika »begränsade« gitarren.

Ben Folds Five är alltså ingen revolt, ingen gimmick, inget instrumentellt statement. Bara klassisk pop, och en sanndröm för alla som gillar The dB’s, Big Star, Todd Rundgren, NRBQ, Storfes och Beatles »White Album«. Ben Folds Five är powerpop med groove: svarta smutslager av soul och R&B kantar Folds naglar. Hans piano svänger utav helvete, samtidigt som basisten och trummisen — båda med bakgrund i lokala punkband — ger järnet på allt vad distpedaler och crashcymbaler orkar med.

Ben Folds Five kommer från Chapel Hill i powerpopstaten North Carolina, och stans soundguru Caleb Southern har producerat plattan på samma sätt som han brukar producera lokalrivalerna Superchunk — allt låter live och lätt överstyrt.

Men det verkligt stora med Ben Folds är att han är en gudabenådad låtskrivare och sångare i samma klass som Peter Holsapple och Alex Chilton, med hjärtat högt uppe i den spruckna halsgropen. Varje sång har en stark poäng — här finns såväl popkulturella satirer som filmiska relationstexter — och omgärdas av underbara harmoniska finsnickerier.

Och precis som hos Big Star och The dB’s tillåts aldrig det eftertänkta ta över, när refrängen kommer är det först och främst fest.

Kjell Häglund

Filed under: Album #19, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: