Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: STEREOLAB – Emperor Tomato Ketchup

STEREOLAB

Emperor Tomato Ketchup

Duophonic/Warner

Stereolab är ett häpnadsväckande sympatiskt popband. Deras musik, till att börja med, innehåller visserligen inte några helt nya uppfinningar, men den är en alldeles säregen kombination av influenser: easy listening-musiker som Burt Bacharach och Juan Garcia Esquivel, tyska krautrockgrupper som Can och Neu, filmkompositören John Barry, snäll pop från sextiotalet och syntpop från åttiotalet — för att nämna några.

Stereolab är tilltalande för att de alltid befinner sig utanför alla poprörelser, för att de gör vänlig, vacker och okonventionell popmusik och — inte minst — för att de lyckas kombinera den med texter som är ärligt och självklart politiska.

Förgrundsduon Tim Ganes och Laetitia Sadier är hängivna marxister och hängivna musikentusiaster, och på en rad singlar, album och samlingsskivor — ofta på den egna etiketten Duophonic — har de på ett alltmer imponerande sätt lyckats kombinera de båda drivkrafterna. Resultaten har tagits emot av en ständigt växande skara trogna fans.

Med »Emperor Tomato Ketchup« har Stereolab, tycker jag, gjort sitt hittills bästa album. Musiken har blivit lite funkigare (som i magnifika »Metronomic Underground«), vilket möjligen kan kopplas till samarbetet med det amerikanska postrockbandet Tortoise, och en bra bit poppigare (som på singelspåret »Cybele’s Reverie«). Samtidigt är de minst lika nyfikna som vanligt (lyssna på den märkliga, lättfotade »Percolator« eller den charmigt pulserande krauttechnon i »OLV 26«). Hela albumet är nedbäddat i den sedvanligt karakteristiska atmosfär där teknologisk lekfullhet, fransk sextiotalsfilm och en, inte arrogant, men definitivt medveten musikalisk sofistikation utgör några av de viktigaste ingredienserna.

Stereolab står inte för några omedelbart intensiva upplevelser och de ger heller inga direkta, starka intryck. Men det behöver de inte heller. De gör säregen, nyfiken och vacker musik befriad från allt vad förställdhet och cynism heter, och de skulle helst av allt vilja ge ut den i en värld som inte styrs av pengar. Hur mycket mer sympatiskt kan det bli?

Sebastian Stebe

Filed under: Album #17, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: