Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: SHED SEVEN – A Maximum High

SHED SEVEN

A Maximum High

Polydor/PolyGram

Rick Witter i Shed Seven tillbringade en stor del av sin tonårstid djupt försjunken i böcker om Rolling Stones, och jobbade med konstformen »hur man förvandlas till en fåfäng popstjärna«. Det har gått ganska bra. Åtminstone i England. För om man leker med tanken att Shed Seven presterat exakt det de hittills presterat (och det är ärligt talat inte mycket) men i stället växt upp i Albanien, så hade ingen hört talas om dem. Shed Seven är ett typiskt exempel på att det är alldeles för lätt att göra sig ett namn i poppens hemland England. Det kan räcka med den vanliga snorkiga vi-är-minsann-bäst-attityden och några välfriserade luggar, så frontar de snart de två veckotidningarna NME och Melody Maker. De måste ju ständigt fylla sina sidor med nya namn. Shed Seven sjunger om »Magic Streets« och »Going For Gold«, men det blir aldrig vare sig magi eller guld. Bara tråkig och idéfattig och väldigt, väldigt vit gitarrpop. När Rides Andy Bell är beredd att vandra över oceaner för att komma nära sin älskade Idha, och spelar gitarr som om han verkligen menar det, känns det som att Shed Seven inte ens orkar gå utanför dörren och hämta mjölkflaskorna. De har ingen soul. Och när de försöker sig på vita bluestexter à la Morrissey, med this-is-how-it-feels-to-be-lonely-tematik, blir jag inte berörd för fem pence.

Terry Ericsson

Filed under: Album #17, Betyg 03, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: