Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: THE HIGH LLAMAS – Hawaii

THE HIGH LLAMAS

Hawaii

Alpaca Park/Sony

I åttiotalets kompakta irländska U2-mörker reste sig Microdisney som en blinkande fyr i utkanten av rocken från den gröna ön. Men deras knippen av småironiska smörpopblommor slokade ganska snabbt och 1987 sparkades duon från sitt skivbolag och splittrades.

Sedan dess har medlemmarna Cathal O’Coughlan och Sean O’Hagan sannerligen gått skilda vägar. Medan Cathal spårat ur i löjligt larmiga Fatima Mansions har Sean inte bara fortsatt vägen fram utan ställt siktet mot skyn, svävat upp i en stor sextiotalsballong och med sitt soloprojekt The High Llamas fått en oändligt mycket vidare vy över sina populärmusikaliska hemtrakter än någonsin Microdisney.

Även om Cathal hade den starka rösten, så har Sean alltsedan solodebuten 1990 visat sig vara en betydligt skönare sångare, med en vekt inkännande röst i stämningsläget mellan Donald Fagen och Brian Wilson. Och där Microdisney på ett låt vara charmigt sätt misslyckades med att låta som Steely Dan, lyckas The High Llamas på ett nästan kusligt sätt återskapa den glasklara sinnesskärpan från Beach Boys »Pet Sounds«.

Även om Sean O’Hagan arrangerat mycket av det geniala blåset och stråkarna på Stereolabs album de senaste åren, anade jag inte djupet av hans överväldigande visioner och klassiska kunskaper förrän den monumentala High Llamas-skapelsen »Gideon Gaye« förra året — ett mästerverk som otroligt nog överträffas av 29 spår långa »Hawaii«.

Både ljudet och harmoniken knyter an till Brian Wilsons och Van Dyke Parks innersta psykedeliska schlagerdrömmar; såväl i orkestersättningen med flygel och vibrafon, blås och stråkar, flöjter och tramporgel, som med det sinnrika sättet att låta ackorden följa melodierna i stället för tvärtom.

Hade inte Van Dyke Parks råkat släppa ett av sina sällsynta album nyligen, ett album som påminner mycket om »Hawaii«, hade jag velat skriva att ingen tagit ut svängningarna och stämningarna så här sedan Prefab Sprout på »Jordan: The Comeback«.

Någonstans mitt i albumet sjunger Sean O’Hagan om sin kreativa dröm; »The music was a little shaky, the scenery a little flaky…«; i samma andetag som han faktiskt förverkligar den.

Det är kanske ingen banbrytande pophistoria som skrivs, men det är ett stort, skälvande ögonblick för Sean O’Hagan och hans lyssnare.

Kjell Häglund

Filed under: Album #17, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: