Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: STEVE EARLE – I Feel Alright

STEVE EARLE

I Feel Alright

E-Squared/Warner

»I bring you precious contrabands and ancient tales from distant lands«, sjunger Steve Earle på titelspåret på sitt nya album — hans första elektriska studioskiva sedan »The Hard Way«, som kom för snart sex år sedan.

Godset består av 40 minuter rotrock som har soul i blicken, blues i musklerna och rockabilly i boxershortsen. Samt Hank Williams i blodomloppet.

Det fanns dock en tid då Steve Earle spädde ut Hank med allt större andelar heroin och bourbon, vilket fick ett par av hans äktenskap att krascha, skivbolagen att dra öronen åt sig och karriären att stupa.

Nu har han dock hittat tillbaka. Med besked. Nya »I Feel Alright« är en värdig syskonskiva till fjolårets nedtonade, akustiska hillbillyplatta »Train a Comin’«, som gavs ut på ett litet, oberoende bolag. Ingen i branschen vågade ens ta i den lynnige Texassångaren. Men tilltron är på väg tillbaka:

»I Feel Alright« ges förvisso ut på Earles och kamraten Jack Emersons egna etikett E-Squared, men med Warner Bros som uppbackare.

Titeln på den självbiografiskt präglade plattan ljuger inte — materialet genomsyras av en hunger och en lystenhet, vare sig han är lugn och öm, som i »Hurtin’ Me, Hurtin’ You«, eller bufflig i tonen, framför allt i bredbenta »The Unrepentent«, eller bara så där frikostigt uppsluppen, som i rockabillybagatellen »Poor Boy«, där han bland annat nämner »Lovesick Blues«.

Man märker hela tiden det mentala släktskapet mellan countrylegenden Hank Williams och hans store beundrare. Earle har ärvt Williams närvaro, intensitet och enkla uppriktighet, både musikaliskt och textmässigt.

Okej, sydstatsromantik och blåställsnostalgi känns kanske inte så fräscht i dessa dagar, men om man inte stirrar sig blind på alla slitna klyschor om att vara född på fel sida om vägen eller längta efter yppiga blondiner från sydsidan hittar man här många fina exempel på slagkraftig, känslomässig och personlig rockpoesi. Som i de ypperliga poplåtarna »More Than I Can Do« och avslutande duetten med Lucinda Williams, »You’re Still Standin’ There«.

Och han kan fortfarande sjunga om det vilda livet så att man känner doften av billig whisky och villiga flickor. Han är, för att citera andra låten, »the last of the hardcore troubadours«.

Micke Widell

Filed under: Album #17, Betyg 08, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: