Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: NICOLAI DUNGER – Songs Wearing Clothes

NICOLAI DUNGER

Songs Wearing Clothes

Telegram/Warner

Sällan har jag haft ett så intensivt och krångligt förhållande till ett svenskt debutalbum. Jag tror inte jag drabbats av så många och brydda kritikerkänslor på över tio år; inte sedan Perfekt Alibis LP-haveri med Dennis Bovell i London 1983 och Webstrarnas imponerande flykt undan fokus på sin legendariska egenutgivna »Den stora saxen« två år senare.

Perfekt Alibi bakbands av en ganjagalen producent; Webstrarna spelades halvhjärtat in av en gammal symforockbasist från Kaipa. Båda plattorna hade ljudproblem som sköt hål i den storskaliga substansen och gav (ljud)bilden av en läcker men läckande luftballong.

Denna CD är mer av en zeppelinare, »produced, arranged, performed, recorded and mastered by Manne von Ahn«.

Denne Manne är samme kille som en gång upptäckte Dungers säregna röst och låtar under en balkong i Piteå. Dessvärre utger han sig också för att vara någon sorts demonproducent. Han är inte alls obegåvad och har åtminstone förmått spelat in hälften av låtarna med all begärlig närvaro — men totalt misslyckats med den andra, hårdare hälften.

Det splittrade soundet gör »Songs Wearing Clothes« till en onödigt trög upplevelse att sträcklyssna på. Stora stunder av yppersta skönhet varvas med blytunga ankare till arrangemang som hakar fast och vägrar låta sångerna flyga.

Inte för att 26-årige Dungers begåvning är fulländad — textmässigt saknar han både självkritik och tålamod, och målar allt i samma tomma ord om seglande hit och flygande dit, bland tårar och regnbågar, strömmar och solstrålar. »Tribute to Chet« (Baker) och »Stars Don’t Bark« är bara två flagranta exempel på hur Dunger perforerar sin talangs trovärdighet med pinsamma plattityder: i den förstnämnda sjunger Dunger om hur Chet Baker gör sig hörd »in the hall of blue tunes« och »over me yes you lean and shoot your fix up«; i den senare snubblar han sig genom skitrimövningar som »… stars in the dark never bark… not in the park or in the dark or in the longing lark… it was in the dark or in this shark«.

Herregud.

Rent artistiskt har annars Dunger en hisnande uttrycksförmåga. Inte nog med att han förmår formulera en musik i amerikansk bohemakademisk artrocktradition, som ekar lika mycket The Village som Sunset Strip som The Factory, en musik som värmer som solen mot en tung persisk matta. Nej, Nicolai Dunger är också en osannolikt stark sångare, med ett rusigt frikopplat register som kan mäta sig med Tim (eller snarare Jeff) Buckley och Kevin Coyne; en varm och vacker röst som är steglös i sin improvisatoriska känslighet, med en ljuvlig tendens att gå nån halvtakt i förväg mot oväntade tonartsbyten, vilket suger ihop flera av kompositionerna till små underverk av passionerad kontroll.

Kan han bara jobba bort textslarvet och släppa in mer frisk luft utifrån blir nästa Dunger-CD något riktigt stort.

Kjell Häglund

Filed under: Album #17, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: