Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: NEARLY GOD – Nearly God

NEARLY GOD

Nearly God

Island/PolyGram

I Trickys version av verkligheten är allting på väg mot sitt mest upplösta och oordnade tillstånd. Allting faller i bitar, alla gränser suddas ut, allting flyter ut åt olika håll för att sedan smälta ihop — om än tillfälligt — i nya former.

Det är en verklighet som i Trickys fall är resultatet av en pressad och frustrerad tillvaro i det brittiska samhällets marginaler, med musik, droger, sex, TV och video som bedövningsmedel. Men det är också en verklighet som präglar varje modernt samhälle: en verklighet där gränsen mellan vad som är »verkligt« och vad som är »fiktivt« blir allt svårare att urskilja, där lika många föreställningar grundar sig på film, TV och marknadsföring som på verkliga livet, där allt mer av det som en gång var fysiskt och påtagligt blir abstrakt och svårfixerat.

Med Nearly God — ett sidoprojekt med bidrag från Björk, Neneh Cherry, Terry Hall och andra — tar Tricky sönderfallet och upplösningen från förra årets »Maxinquaye« ännu längre. Redan genom att göra ett album under annat namn i stället för att spela in en direkt uppföljare till den superhyllade Tricky-debuten skingrar han omvärldens press och förväntningar en aning.

Genom de suggestiva, fragmentariska texterna, men också genom att sprida sina tankar genom en rad andra personer, löser Tricky upp sitt eget jag — åtminstone det som i lyssnarens ögon framstår som Trickys jag — till ett moln av löst sammansatta intryck. Till slut framstår han som ett andeväsen — omöjlig att sätta ett finger på eller att uppfatta helt tydligt. Han bara svävar omkring någonstans i musiken, och hans lågmält rossliga sång blir ogreppbar på samma sätt som knappt hörbara viskningar i ett halvsovande öra.

Musiken på »Nearly God« befinner sig i ett ännu ostadigare, ännu mer kritiskt tillstånd än den vacklande hip hop-bluesen på »Maxinquaye«. Det har blivit (för att använda några stora, otydliga ord) mer soul, mer blues, mer funk och mindre hip hop. Rytmerna är lösare och suddigare, ännu närmare att ramla omkull, och låtstrukturerna är betydligt vagare. De mest lyckade vokala samarbetena är de med Martine, vars jazzsensuella röst ju förgyllde alla spår utom ett på »Maxinquaye«, samt de med Björk och Neneh Cherry.

På »Keep Your Mouth Shut«, ett av de bästa spåren, uppstår ett märkligt borttonande av gränser. Björk sjunger rader ur »You’ve Been Flirting Again« från sitt eget »Post«-album, med exakt samma sångmelodi. Frågan är då hur gränsen ser ut, om det ens finns någon gräns, mellan de två låtarna. I mina ögon smälter de ihop, blir i det närmaste oskiljbara, och inte bara »Keep Your Mouth Shut« utan även Björks »You’ve Been Flirting Again« blir till någonting helt annat. Tricky förändrade på ett liknande sätt Massive Attacks »Karmacoma« när han använde texten (som han själv både skrivit och rappat) till »Overcome« på »Maxinquaye«, men effekten här är mycket starkare, upplösningen mer fullständig.

De minst lyckade spåren på »Nearly God« är »Make a Change«, ett rätt tråkigt groove med en begåvat men monotont wailande Alison Moyet som enda drivkraft, och »Bubbles«, där den gamle Specials-sångaren Terry Halls lättfotat popsouliga sång framstår som ganska banal i sällskap med Trickys skugga. (Från början var det tänkt att även en låt med Blurs Damon Albarn på sång skulle varit med, men den ströks på Albarns begäran och efter att ha hört albumet kan jag mycket väl tänka mig att han gjorde rätt.)

Alldeles utmärkta är däremot samarbetena på den skränigt funkiga »Together Now«, där Neneh Cherry väser, fräser och rockar som aldrig förr; den mjukare »I Sing For You«, med Cath Coffey och Dedi Medden från Stereo MC:s och singelspåret »Poems«, där Tricky och Martine växelsjunger lika briljant som på »Maxinquaye« men med Terry Hall som välfungerande tredje part. »Poems«-singeln innehåller för övrigt en cover på Slick Ricks hip hop-klassiker »Children’s Story«, vilket tillfälligt återknyter de rötter till hip hoppen som Tricky så gärna drar upp, mosar sönder och smälter ihop till någonting annat.

»Nearly God« är inte tänkt som en uppföljare till »Maxinquaye«, albumet spelades in på ett par veckor och Tricky beskriver det själv som »en hög briljanta demos«. Men det här är ändå en imponerande samling låtar. Tricky har hittat ett speciellt uttryck, ett uttryck för sönderfall, förvirring och upplösning, och det är så effektivt att jag ibland börjar undra om han över huvud taget finns. Kanske är han ett andeväsen, trots allt; kanske Tricky och hans musik är en och samma formlösa, undanglidande ande. Kanske har den anden en hel del gemensamt med det vi kallar det verkliga livet. Och kanske är Nearly God inte ett så pjåkigt namn trots allt.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #17, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: