Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: MARK EITZEL – 60 Watt Silver Lining

MARK EITZEL

60 Watt Silver Lining

Virgin

Redan på »Mercury« sjöng Mark Eitzel beundrande om Johnny Mathis. Att han väljer rollen som crooner när han nu, efter tolv år med American Music Club begår solodebut, är således inte helt ologiskt. Han har nog i själva verket alltid längtat efter att få röra sig i en elegantare, mer sordinerad musikalisk omgivning. I teorin ser det också ut att vara ett grepp som passar den dystre, ständigt kärlekskranke melankolikern alldeles utmärkt.

I praktiken fungerar det betydligt sämre. Den inledande, sargade versionen av Goffin-Kings »No Easy Way Down« — odödliggjord för 27 år sedan, på Dusty Springfields »Dusty in Memphis« — är visserligen lysande och i intima »Saved« lyckas Eitzel etablera kontakt med Chet Bakers stora ande, utan att för den skull komma i närheten av den blåögde jazzmästarens vokala storhet.

Men i övrigt är det sparsmakat med minnesvärda ögonblick på »60 Watt Silver Lining«. Den hundögde kaliforniern uppdaterar Sinatra-poser med stor elegans, men han kommer sällan nära inpå och han berör aldrig. Problemet är förmodligen detsamma som på de sämre delarna av sista AMC-plattan, »San Francisco«. Låtarna är för allmängiltiga. För vanliga. Detta är en man som blir riktigt angelägen först när han tar upp jakten på sina privata demoner. Som historieberättare är han högst ordinär.

Per Bjurman

Filed under: Album #17, Betyg 04, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: