Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: DIVERSE ARTISTER – A Wall of Pussy

DIVERSE ARTISTER

A Wall of Pussy

Wall Of Sound/import

Det är en alldeles lysande idé att efter jamaicansk modell släppa ett soundclashalbum med högljudda Wall Of Sound i ena ringhörnan och Howie B:s Pussyfoot i den andra.

Problemet är bara att de två etiketterna inte har så mycket mer gemensamt än att de båda är baserade i London och att de båda sorteras in i skivhandlarnas fack för trip hop. Med sina svävande vaggvisebeats har Pussyfoot mer gemensamt med Mo’Wax och Wall Of Sound dundrar på med feta helikopterljud och hip hop och de tappar aldrig riktigt sina acid house-rötter eller sitt släktskap med The Chemical Brothers.

Wall Of Sound kom på en bra idé när de släppte samlingen »Back 2 Mono« förra året. Ett av de bästa spåren, Wreckage Inc:s »Salvation«, följde bara med som bonusskiva i den första upplagan. De få som lyckades lägga vantarna på den hyllade den, förstås, förbehållslöst. Ett halvår senare släpptes den som en egen tolva. Och alla som irriterat sig på de snobbiga DJ:s som spelat den varenda kväll kunde till slut köpa den själva. Och nu gör de om samma sak. De första exemplaren av »A Wall of Pussy« innehåller en bonustolva med några spår som inte fick plats på albumet. Ett av dem, ett samarbete mellan Jon Carter (Artery, Monkey Mafia) och Derek Dahlarge (Ceasefire) under namnet Naked Funk All-Stars, bygger på en sampling av KRS-One och är fantastisk, jag skulle nästan vilja påstås att den spöar det mesta på själva albumet. Men den kommer ingen vanlig skivköpare att få tag i. Och givetvis så släpps den officiellt någon gång i sommar eller möjligen ännu senare. Den är värd att vänta på, men det är ändå lite elakt. Dessutom är det en ganska bra beskrivning av den elitism som i alla tider präglat brittisk dansmusik, från det tidiga sjuttiotalets northern soul ända fram till nittiotalets alla subkulturer. Det har drivit musiken framåt, hållit den vital men samtidigt skrämt i väg alla som inte orkar hålla tempot.

»A Wall of Pussy« är egentligen mest en hyfsad provkarta över några av de bägge etiketternas artister. Franska Les Rhythm Digitale parar ambienta acidljud med ett klassiskt pianostycke som för tankarna till Rob D:s »Clubbed to Death« och Spacers »Duke’s House« gör för harpan vad fransmännen gjort för pianot. Allra bäst är The Wiseguys »Funk It Up«, finfin jazzig funk som påminner om Blackbyrds »Rock Creek Park«, fast med scratch. De två discjockeys från Bath — Alex Gifford och Will White — som kallar sig Propellerheads och följer upp sin debut-EP »Dive« med »Bring Us Together«, där de till stora stråkar gör skäl för sitt briljanta bandnamn. De låter som ett smutsigare, sämre och råare Mantronix. Och det är menat som beröm. Jon Carter dyker upp under sitt alter ego Artery, men når inte alls lika högt med »Severed Artery« som han gjort med Monkey Mafias två singlar.

Sies »Message From Jupiter« och Howie B:s två vaggvisor, den ena under hans pseudonym Daddylonglegs, uppskattas säkert av dem som gillar Howies vaggvisor. Själv tycker jag att han är lite för mycket Bror Duktig för sitt eget bästa, även om avslutande »Freedom« är lika lättsamt vacker som något från hans eget album.

Om det nu verkligen var en soundclash det handlade om så hamnade Pussyfoot på andra plats. I fortsättningen ska de nog hålla sig på varsitt håll. Både Wall Of Sound och Pussyfoot har så utpräglade profiler att jag hellre hör renodlade uppföljare till deras egna samlingar, »Back 2 Mono« respektive »Best Foot Forward«.

Andres Lokko

Filed under: Album #17, Andres Lokko, Betyg 05, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: