Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: CLOUDBERRY JAM – Providing the Atmosphere

CLOUDBERRY JAM

Providing the Atmosphere

North Of No South/Border

Jag såg Cloudberry Jam första gången för några år sedan på en liten popfest i Uppsala. De lät och såg ut som svenska popcombos av anglofilt indiesnitt brukade göra; en trådsmal sångerska i svart page sjöng sånger om kärlek någonstans under den obligatoriska gitarrmattan. I alla fall är det så jag minns det, jag är inte säker på om det verkligen var så. Det var fest, jag skulle spela skivor efter bandet och har ett vagt minne av att jag redan hade druckit alldeles för mycket.

Vad som hände mellan den där spelningen i Uppsala och den jag såg för ett halvår sedan här i Stockholm vet jag inte riktigt. Jag vet att deras debutalbum, »Blank Paycheck«, hade sålt tiotusentals exemplar i Japan och jag vet också att det just då inte verkade betyda ett smack i Stockholm. Cloudberry Jam fick ändå spela förband till Pinko Pinko — eller vilka det nu var — inför sisådär femtiosextio personer på en liten klubb vid St Eriksplan. En tredjedel av publiken var japaner.

Den största skillnaden mellan de bästa av de brittiska band som i början och mot mitten av åttiotalet inspirerades av den euforiska melankolin i tjugo år gamla bossarytmer och easy listening — Everything But The Girl, The Pale Fountains och The Colour Field — och Cloudberry Jam är att britterna använde musiken för att »lura« sina unga radiolyssnare att ta del av deras ofta väldigt politiska texter. Under stråkarna, de lättnynnade blåsarrangemangen, xylofonerna och halvakustiska gitarrerna bultade deras hjärtan för strejkande gruvarbetare, socialism och Arthur Scargill. Och många satte kaffet i halsen när de upptäckte att en låt de nynnat i duschen handlade om hyresvärdar som vägrar ta emot färgade hyresgäster.

Musiken lät snarlik den som Sverige — med The Cardigans och Cloudberry Jam i spetsen — så framgångrikt exporterat till Japan, men det fanns ytterligare en dimension som jag faktiskt saknar när jag lyssnar på Cloudberry Jam. Jag har inga krav på att band nödvändigtvis måste övertyga mig om att de har hjärtat till vänster, men när det är så lättsmält och trevligt som Cloudberry Jam så behövs det något mer.

Det är mycket möjligt att Cloudberry Jam sakta men säkert är på väg mot något större, fast då pratar vi nog om musiken och arrangemangen.

På »Providing the Atmosphere« snuddar de flera gånger vid något jag kommer att älska, något som är minst lika stort som Tracy Thorns bästa texter. När låtarna stegrar och de inte riktigt vet vart de ska ta dem plockar de in en DJ som börjar scratcha. I »Going Further« vilar hela låten på funkiga trummor. Det är just i de ögonblick då de vill uppdatera musiken till 1996 som de är som bäst. Då blir bossarytmerna befogade, de söta kärlekstexterna får en värdig inramning och alla tankar på kitsch skingras.

Jennie Medins svengelska vibrato låter lika svalt som Ingrid Thulins leende. Men i nästa sekund anstränger hon sig för att hålla inne ett gapflabb. Fast över ett helt album är det några rutinbossor för mycket. Det är bara en känsla jag har, men något säger mig att Cloudberry Jam borde spendera några månader med Elvis Costellos samlade verk som enda sällskap, samtidigt borde de anställa den där scratchande DJ:n på heltid.

Just nu orkar jag inte riktigt med de sista spåren innan den avslutande balladen, »Wandering, Wondering«, med en vacker cello och Henric Sundqvists bulldozersolo på orgeln. Om de envisas med att skriva fler rutinbossor med exakt samma melodi kommer Cloudberry Jam att sluta upp som ett svenskt Makin’ Time, om det nu är någon mer än jag som över huvud taget minns dem. De sålde för övrigt också en massa skivor i Japan.

När jag såg dem i höstas klev Jennie Medin självsäkert in på scenen i ett par överdimensionerade galonbyxor och, om jag minns rätt, gummistövlar inför en publik som väntade sig en poppingla i ännu en kortkort sextiotalsklänning. Cloudberry Jam besitter en tilltalande ödmjuk självironi som de flesta av deras kollegor verkar sakna eller kanske tappat på vägen.

Andres Lokko

Filed under: Album #17, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: