Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: BARRY ADAMSON – The Sweetest Embrace

BARRY ADAMSON

The Sweetest Embrace

Mute/MNW ILR

Under hela den solokarriär Barry Adamson påbörjade efter att i tur och ordning ha lämnat Magazine, Visage, Iggy Pop och Nick Caves Bad Seeds har han på ett eller annat sätt ägnat sig åt soundtracks. Han har skrivit stämningsstärkande stråkmusik till flera spelfilmer — bland annat den vackra »Gas Food Lodging« från 1992 — men framför allt har han utvecklat idén om att skapa ljudspår till filmer som aldrig visas utanför musikmakarens eget huvud. Filmer som i Adamsons fall är ett slags cool-drivna, svarthumoristiska historier med inslag av frätande känslostyrka.

Alla hans soloalbum, med det några år gamla »Moss Side Story« som höjdpunkt, har haft en stark och suggestiv soundtrackkaraktär. Oftast har de skiftat ohämmat mellan lågmält atmosfäriska stycken och bombastiska genreutflykter, hela tiden rumsterande i ett fascinerande ingenmansland mellan jazz, rock, dansmusik och filmkompositören John Barrys inflytelserika stilexperiment (mest känd är han för det klassiska ledmotivet till James Bond, som Adamson också gjorde en cover på till sitt »Soul Murder«-album).

»The Sweetest Embrace« är Adamsons femte soloalbum, det första på tre år, och det är också — åtminstone för mig — det hittills mest imponerande. Å ena sidan finns här inspirerade och överraskande samarbeten. Inledande »Set the Controls (For the Heart of the Pelvis)« börjar med en korrumperad kvinnlig gospelkör — »save me from my own hand« — och stampar sedan i gång med euforiska rock’n’roll-trummor och svängigt blås. En stund senare äntrar Pulps Jarvis Cocker scenen med flås och bång — »yeah, that’s right girls, save me from my own hand«. En bisarr partyfusion av religion och masturbation.

Singelspåret »Achieved in the Valley of Dolls«, med Billy Mackenzie från The Associates på sång, skulle kunna vara ledtema till nästa års James Bond-film, medan titelspåret, som gästas av Nick Cave på mörkt, cyniskt croonerhumör, är en häpnadsväckande vacker ballad. Cave har tagit Leonard Cohens själ i besittning och av Adamson fått en något soulsvängigare uppbackning än den han är van vid.

En annan höjdpunkt på »The Sweetest Embrace« är den fantastiskt titulerade »Dirty Barry«, där lågmält slingrande och virvlande trumpeter, tillsammans med stereosvepande andningsljud, blir till en sorts sleaze-ambient. Men starkast och mest bestående intryck gör »It’s Business As Usual«, som antingen är chockartat självutlämnande eller oerhört väl dramatiserad.

En förtvivlad kvinnoröst talar in ett meddelande på en telefonsvarare ackompanjerad av ett stegrande, nervslitande ljudsorl: »Barry, are you there? I’ve been up all night thinking about you, and I really think you… It would be good if we could get together and talk about this thing… I really miss you«. Hon berättar om en fest som de båda varit på några dagar tidigare, hur hon sett Barry komma emot henne men hur han bara gått rakt förbi som om han inte sett henne. Hon snyftar — »What the hell is going on with you? I know you love us. We love you too. Please come home, we miss you«. Senare i låten hörs Barrys hårda, rossliga, fräsande röst. Det går inte att höra exakt vad han säger på min förhandskassett, men det har ingenting med försoning att göra.

»It’s Business As Usual« har å ena sidan ungefär samma effekt — obehaglig men voyeuristiskt kittlande — som den mobiltelefonsavlyssnande engelsmannen Scanners inspelningar. Å andra sidan är det här obegripligt utlämnande, om det nu verkligen är Adamsons flickvän, före detta flickvän, rentav mamman till hans barn, som pratar. Oavsett vilket så är rösterna, tillsammans med musiken, innerliga, närvarande och hjärtslitande på ett sätt som i mina ögon får åtskillig musik med soulambitioner — framför allt den blodlösa amerikanska nittiotalssoulen — att framstå som ännu mer själlös och distanserad. Så här starkt och berörande kan kärlekens baksida återges på skiva, men bara om känslorna får företräde framför stelnade musikaliska formler och ihåliga vokala klyschor.

Om det är något som tynger det här albumet en aning så är det de mest renodlat jazziga spåren; om »Miles« till exempel syftar på Davis så är det en väl fyrkantig hälsning till jazzlegenden. Men hos Barry Adamson är det alltid helheten som är det viktigaste — hela albumet, hela filmen — och som helhet är »The Sweet Embrace« en snudd på mästerlig historia.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #17, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: