Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: DWIGHT YOAKAM – Gone

DWIGHT YOAKAM

Gone

Reprise/Warner

Det finns artister som bara är, här och nu, och andra som försöker vara. Som så tydligt försöker ikläda sig romantiskt laddade roller ur det förflutna.

Till den sistnämnda kategorin hör folk som Willy DeVille och Chris Isaak. Och Dwight Yoakam. DeVille har alltid velat fly till en tid då Phil Spector var kung, hitlåtarna hette saker som »Save the Last Dance For Me« och kastanjetterna var standard på skivinspelningarna. Isaak har alltid fört en, i slutändan, hopplös kamp mot Roy Orbison-spöket. Yoakam har å sin sida under hela sin karriär önskat sig trettio-fyrtio år tillbaka i tiden, till en värld där hjältarna hette tuffa saker som Buck Owens och Lefty Frizzell.

Isaak har jag tröttnat på för länge sedan, DeVille balanserar väl ofta väl nära det patetiska. Men Yoakam lyckas fortfarande hålla mitt intresse. Hans nasala, nervigt spända röst rymmer fortfarande oavslöjade hemligheter.

Vill man ta till sig hans musik måste man förvisso också köpa hans drömmar om en tid och en musik som i backspegeln är mer romantiskt laddad än vår. Det är inte alltid lätt. Ibland blir det inget annat än yta, ibland blir det nästan tröttsamt fånigt och ibland glider han på en snedsliten, men ömt vårdad stövelklack rätt in i en perfekt koreograferad countrydröm. Det är då man kapitulerar.

Nya plattan är dessutom hans fräckaste och samtidigt hans mest avspända på länge. Med ett ovanligt bra låtmaterial, rakt igenom eget. Countryinfluenserna är ytligt sett nertonade, men musiken genomsyras ändå av en jordnära countrykänsla. Det luktar country, det känns country, även när en låt som »One More Night« för tankarna till någon av Van Morrisons kärva ballader på Themplattorna. Det finns fräcka blåsarrangemang, från någonstans i trakterna av Johnny Cash eller Marty Robbins. Och Skip Edwards dragspel ingjuter Texasstämning. »Nothing« är en fullständigt lysande, dramatiskt ekande ballad av det slag Chris Isaak skulle dö för.

Och som vanligt är plattan lika mycket Pete Andersons. Mannen är ett geni. Hans produktion är precis rätt blandning av muskler och känsla, analoga rötter och digital dynamik, nu och då. Samma kvaliteter är dessutom totalt närvarande i hans gitarrspel. Han kan sina hjältar — Hank Garland, Grady Martin, Don Rich, Roy Nichols, James Burton, gissningsvis — men är helt och hållet sin egen man. När han i »One More Night« drar iväg ackord som en annan Richard Thompson visar han definitivt att han inte passar i någon enkel countryfåra. Och hans långa, blixtrande solo i plattans titelspår bör definitivt föra er tillbaka till känslan av hur det var när ni för första gången blev förälskad i ljudet av en elektrisk gitarr.

Lennart Persson

Filed under: Album #16, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: