Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: VAN MORRISON WITH GEORGIE FAME & FRIENDS – How Long Has This Been Going On

VAN MORRISON WITH GEORGIE FAME & FRIENDS

How Long Has This Been Going On

Polydor/PolyGram

Det var sju-åtta år sedan Van Morrison gjorde någonting som höll från start till mål; »Irish Heartbeat«, samarbetet med Chieftains från 1988.

»Too Long in Exile« från 1993 var visserligen uppfriskande och inbjudande efter de allt vagare åren i någon sorts mulligt, grönklätt new age-land. Och visst, livedubbeln från San Francisco visade att den lynnige sångaren fortfarande kan tända till på scen.

Men på det stora hela tycks det geniala hos Van Morrison fått ge vika för ett slags irriterande formeltänkande. Skivorna, som kommer i en strid ström, låter allt mer lika varandra.

Nya »How Long Has This Been Going On« är ännu ett sidoprojekt längs vägen; en mer renodlad jazzpopplatta tillsammans med vännen Georgie Fame. Materialet är inspelat på den legendariska jazzklubben Ronnie Scott’s i London. Pang på, rätt uppochned.

Just nattklubbsblues och välklädd vokaljazz har fått större utrymme i Morrisons repertoar på senare år, mycket tack vare just samarbetet med Fame. De här låtarna — från Mose Allisons bitska »Don’t Worry About a Thing« till Dean Kays och Kelly Gordons nattliga bekännelse »That’s Life« — ligger helt rätt i munnen på Morrison, som säkerligen gått och drömt om att få vara sångare i Count Basies storband.

Men trots alla goda förutsättningar vill det sig inte riktigt. Det ligger en märklig hinna över inspelningarna. Man väntar exempelvis på att blåssektionen ska lägga in den där sista nödvändiga växeln i Cannonball Adderleys »Sack O’ Woe« eller att »Blues in the Night« ska bli precis så blå i tonen som texten ger intryck av. Men det blir aldrig riktigt så. Av någon anledning kommer vi inte in i det allra heligaste, utan får stå och stampa i förmaket.

Det tydligaste exemplet är den nya versionen av Morrisons egen klassiker »Moondance« — en av de bästa vokaljazzpoppärlor som någonsin gjorts. Originalet, från 1970, är magiskt. Rätt och slätt magiskt. Den nya inspelningen är okej. Inte mer.

Kanske Van Morrison borde ta en paus. Hans utgivningstakt är mördande, vilket också återspeglas i den rastlöshet som genomsyrar skivorna. Detta är inte detsamma som att vara spontan. I grunden verkar han snarare vara ointresserad av att stanna upp och tänka efter.

Det finns all anledning att citera Mose Allisons »Your Mind Is on Vacation (But Your Mouth Is Working Overtime)«.

Micke Widell

Filed under: Album #16, Betyg 05, Micke Widell, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: