Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: BRUCE SPRINGSTEEN – The Ghost of Tom Joad

BRUCE SPRINGSTEEN

The Ghost of Tom Joad

Columbia/Sony

Riktiga Springsteen-fans tycker tydligen att det här är tunt. För lite rock’n’roll och för lite allsångsrefränger.

Jag tycker att det här är nästan lika bra som »Darkness on the Edge of Town«, och bättre än »Born to Run«. Mycket bättre.

Men så har jag ju inte ens körkort.

För mig tappade Springsteen tråden efter »Tunnel of Love«, hans senaste verkligt motiverade platta. Det är snart nio år sedan. Nu finns det anledning att lyssna igen. En uppgiven, förtvivlad observatör kryper nära, nära micken och ger oss kallsvettiga bilder från baksidan av världens rikaste land. Den skammens utpost där minst tio miljoner människor svälter och lever under så vidriga förhållanden att vi knappt kan föreställa oss dem. Att plattan är inspelad i Beverly Hills, bakom höga staket, gör inte Springsteens ord mindre värda. Det här är lysande texter, en serie lysande reportage.

Och dessutom suverän musik. Nakna akustiska bakgrunder, som ändå aldrig blir så demonstrativt karga som på »Nebraska«. Genuint smakfulla syntsvep, fiol, steelgitarr och försiktiga trummor lättar upp ljudbilden och suger oss med nästan undermedveten sensualism närmare rösten och texterna.

Och allt är inte samhälleligt elände och misshandlade mexikanska invandrare, Springsteen är också mästare på ett helt annat slags observationer. Den blinda passionen sammanfattas i den lätt solkiga kärlekshistorien »Dry Lightning« med två täta, koncentrerade textrader: »I chased the heat of her blood… like it was the Holy Grail«. Och vem kan hålla sig neutral inför den sexuella laddning som uppstår när den skamfilade skoförsäljaren i »Highway 25« får en invit han inte kan motstå:

»I slipped on her shoe, she was a perfect size seven/She slipped me her number, I put it in my pocket/My hand slipped up her skirt, everything slipped my mind«.

Allt slutar i blod och krossat glas, men för ett ögonblick har Springsteen än en gång påmint oss om att bakom tragedierna gömmer sig helt vanliga människor. Med helt vanliga behov och drömmar.

Tungt, inte tunt.

Lennart Persson

Filed under: Album #16, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: