Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: LL COOL J – Mr Smith

LL COOL J

Mr Smith

Def Jam/PolyGram

För åtta år sedan, när striden rasade som värst mellan Kool Moe Dee, Harlem-tuffingen från old school-rapparna The Treacherous Three, och den unge, snygge LL Cool J från Queens, var inga förolämpningar för grova. Det var en klassisk rapfight som lockade fram det bästa hos bägge parter. Först körde Moe över en röd Kangol-mössa, Lus favoritplagg, med en jeep på omslaget till sitt album »How Ya Like Me Now« för att visa vem som var kung. LL gick till motattack i sin hit »Jack the Rapper«: »How ya like me now, punk? I’m getting busier. I’m double platinum!«.

Moe svarade att LL:s initialer inte alls stod för »Ladies Love« utan »Lousy Lover« och bröt sönder konkurrentens skivor under konserterna.

LL spädde på sin machoimage så att testosteronet sprutade ut genom öronen på honom: »I’m so bad I can suck my own dick!«

Moe sa att LL var en nolla och försäkrade: »I’m rollin over rappers lika a US tank meanwhile laughing all the way to the bank!«

Till slut fick LL både skratta sist och ta flest promenader till banken. 1990, när Moes karriär börjat dala, släppte LL sin funkiga klassiker »Mama Said Knock You Out«, som fyra miljoner rapkonsumenter bar hem från butiken. På skivan samsades honungslena soulrefränger som »Around the Way Girl« med stilettvassa samplingar och tungvrickande rim. LL knockade inte bara sina fans. Hans slog också ut guldtänderna på sina belackare — de som hävdat att han svek sina rötter när han sjönk ner i en lädersoffa och sjöng »I Need Love«.

Problemet var att LL Cool J, hur många gånger han än sa att han kunde nita vem som helst, trots allt var en trevlig kille som helst sjöng om trevliga och konstruktiva ämnen. Det krävdes ett par ronder mot Kool Moe Dee för att hans rim skulle ta skruv och så småningom kulminera på en klassiker. När förolämpningarna inte längre haglade kunde LL ta det lugnt. I stället för att skriva snärtiga rim arbetade han med Camp Cool J, hans läger för fattiga ghettobarn, åkte runt på skolor och berättade om hur viktigt det var att skaffa sig en utbildning och tackade ja när Nancy Reagan bad honom uppträda på en »Just Say No to Drugs«-konsert i New York.

Han fick en väluppfostrad, snudd på tråkig image, och förbättrade den inte genom att ställa upp i talkshow efter talkshow. Att framträda på demokraternas party efter Bill Clintons seger i presidentvalet 1992 hjälpte inte heller. I samma ögonblick som LL vrålade »Bill and Hillary are in the house!« började många av hans fans, i synnerhet de som inte tillhörde medelklassen, att misstänka att han helt tappat greppet.

Nu är LL alldeles för väletablerad bland vita skivköpare för att misstro i de tuffa kvarteren ska kunna skada honom på allvar. Hans förra skiva »4 Shots to the Dome«, uppföljaren till »Malna Said Knock You Out«, var en ganska lam historia men sålde bra ändå. Och hans nya album »Mr Smith« kommer säkert att bli en hit — i alla fall mellan studiosofforna i ett dussin talkshows — trots att det saknar kioskvältare som »I Need a Beat«, »Around the Way Girl« eller »I Need Love«.

Producenten Marley Marl, som fluffade upp den snygga och funkiga soulen på »Mama Said Knock You Out« och delar av »4 Shots to the Dome«, har lämnat LL. Kanske är det därför hans musikaliska backdrop låter mindre inspirerad än på länge; trummaskinerna tickar halvhjärtat fram, basen lunkar i stället för att dunka och gitarrerna är slappa som om de mixats in i en schamporeklam.

Soulhiten »Hey Lover« är i alla fall bra, den rinner likt kokosmjölk ur CD-spelaren och LL rappar med sina sexiga machorim som alltid varit mer hjärta än biceps. »Doin’ It«, ett ångande hångelsoundtrack, kramar också musten ur lyssnaren.

Annars är det inte mycket att hänga i hip hop-julgranen. Och titeln »Mr Smith« (LL heter egentligen James Todd Smith) känns inte ironisk utan bara som en påminnelse om att Cool J mer och mer blir en ljummen Svensson.

»Get tough! Get funky!« sa en gång LL:s mormor när den unge James tvivlade på sin talang.

1995 tål de orden att upprepas.

Fredrik Strage

Filed under: Album #16, Betyg 04, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: