Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: DAVE CLARKE – Archive 1

DAVE CLARKE

Archive 1

DeConstruction/BMG

»This country’s in a mess, this world’s in a mess. I’m gonna be fucked if I’m going to sit down with my head up my arse tripping on ambient music«, muttrade Dave Clarke, DJ och samplande hetsporre från Brighton, i en intervju tidigare i år. Han hade just släppt »Red 3«, en argsint technotolva, som likt sina föregångare »Red 1« och »Red 2« innehöll så mycket smattrande hårdbeats att man bara väntade på att vinylen skulle smälta av överbelastning.

Vid sidan av Dave Clarke framstod många elektroniska musiker som mjäkiga pundhuvuden som sov sig igenom den ena ambientskivan efter den andra på en madrass märkt »intelligent techno«. Själv var han en hardcorekille. En misantrop med sitt ena långfinger riktat mot världen — och det andra knackande likt en hackspett på sequencerns repeatknapp.

Det märkliga var att Dave Clarke — trots att hans techno var grym och kall — spelades på mjuka houseklubbar, blev en kelgris i brittisk musikpress och befann sig endast ett par disharmoniska samplingar från »Top of the Pops«. Alla diggade honom.

Uppståndelsen kring Dave Clarke känns ännu konstigare när man lyssnar på hans debutalbum »Archive 1«. De flesta technovirtuoser som får chansen att göra fullängdsskivor — till exempel Leftfield, Orbital, Autechre och Chemical Brothers — lugnar ner sig och anpassar sig till det längre formatet. De skriver »albumlåtar«, inte nödvändigtvis som utfyllnad men i alla fall som transportsträckor mellan de riktiga dansgolvshitsen, och gör sina skivor välbalanserade.

Dave Clarke struntar i allt det där. Han bara speedar vidare som om han fortfarande gjorde vinyltolvor. Resultatet blir svårlyssnat som aldrig förut; det ena råa baklängesbeatet staplas på det andra, skrikande fula syntstråkar hugger efter varandra och det frossas i plågsamt överstyrda loopar. Först känns det som om en sågklinga, inte en bit plast, roterar i min stereo. En kvart senare börjar alla kompromisslösa brutalstompers låta tjatiga.

Om »Archive 1« i stället var uppdelad på tolvorna »Red 4«, »Red 5« och »Red 6« skulle Dave Clarke kanske komma undan med hedern i behåll. Nu känns han som en förvirrad musiker — eller »ljudmekaniker« som han själv sa i POP #13 — utan en aning om att de högljudda tingestar han skruvar ihop är så disharmoniska och felpacketerade att de går sönder.

Fredrik Strage

Filed under: Album #16, Betyg 04, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: