Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #16] Album: GAVIN BRYARS – The Last Days

GAVIN BRYARS

The Last Days

Argo/PolyGram

Jämte Michael »Pianot« Nyman, John Taverner och skotten James MacMillan är väl denne femtioåring från Yorkshire det intressantaste inom brittisk konstmusik just nu. Bland fansen finns till exempel Brian Eno och David Byrne.

Gavin Bryars fick sitt stora genombrott på sjuttiotalet med det märkliga verket »Jesus’ Blood Never Failed Me Yet«, där han lät en London-luffare sjunga en kort hymn, till vilken han sedan lade hypnotiskt repetitiv stråkmusik i 20-25 minuter. Om och om igen, mot ett crescendo och därefter en långsam utplaning.

Inför CD-utgåvan, som kom häromåret, hade han lagt till ytterligare 45-50 minuter och dessutom fått en annan stor beundrare, Tom Waits, att sjunga »duett« med den okände gatusångaren, som avled innan ens LP:n hann komma ut.

Bryars andra stora, personliga skapelse är »The Sinking of the Titanic«, som även den byggts ut för CD.

De tre kammarstyckena på ypperliga »The Last Days«, med Balanescu-kvartetten, är mer traditionella i sin uppläggning än både »Jesus’ Blood« och »Titanic«, men är för den skull långtifrån ointressanta eller opersonliga.

Här visar Bryars hur man kan förena ett romantiskt anslag med den nya tidens lite svalare, strävare musikestetik; hur varmt inbjudande toner kan bilda union med en något mer kylslagen minimalism utan att känslan i musiken går förlorad. Detta är oerhört vacker och tankeväckande kammarmusik, som tillfredsställer både hjärtat och hjärnan.

Alexander Balanescu och hans tre medmusiker är perfekta för uppdraget. Dels har försteviolinisten och komponisten arbetat tillsammans under flera år, dels är detta en av de nya, unga, hungriga. stråkkvartetter (Kronos och Brodsky är andra exempel) som förstår att kammarmusik inte tvunget behöver vara synonymt med Haydn och Mozart.

På »The Last Days« visar sig både kvartetten och kompositören vara pålitliga bärare av en fortfarande ganska ung och spännande musiktradition. Och trots titeln är detta säkert bara början.

Magnifikt.

Micke Widell

Filed under: Album #16, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: