Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: STEVIE WONDER – Conversation Peace

STEVIE WONDER

Conversation Peace

Motown/PolyGram

Det kanske bara är en mytbild jag byggt upp. Jag vet faktiskt inte. Men eftersom jag var alldeles för ung för att ta del av Stevie Wonders sjuttiotal på plats, inbillar jag mig att han spenderade tio år vaggandes fram och tillbaka i sidled på en pianostol. Det enda som existerade var musiken han såg i sitt huvud, musik som ingen annan kunde höra. Än mindre se.

Bara Stevies egen musik, ingenting annat.

Varje rörelse från hans långa fingrar resulterade i funkiga knivhugg på tangenterna. Jag tror fortfarande att bara en bråkdel av allt det han skapade under den perioden — från 1970 års »Signed, Sealed, Delivered« fram till det orättvist utskrattade växthusexperimentet »Secret Life of Plants« tio år senare —någonsin lämnade hans huvud.

Men allt det här var länge sedan.

Stevie Wonders åttiotal började med fantastiska »Hotter Than July«, men sedan sade det stopp. Musiken i hans huvud tystnade.

I stället präglades Wonders åttiotal av hans outtröttliga — men lyckade — kamp för att Dr. Martin Luther Kings födelsedag skulle utses till officiell helgdag hemma i USA. Och hade Stevie varit politiker hade han kunnat pensionera sig med gott samvete efter en sådan bedrift. Men inte Stevie inte, han spelade in »I Just Called to Say I Love You« i stället.

Alla de som älskar Stevie för hans melodiösa och personligt politiska gospelfunk i »Higher Ground«, »Superstition« eller »I Wish« var rörande överens om att hans samarbeten med Gary Byrd (»The Crown«) och Chaka Khan (»I Feel For You«) slog knockout på allt han gav ut i eget namn efter »Hotter Than July«.

Först med 1988 års »Charachters« hittade han tillbaka till musiken i sitt huvud. Albumets första singel, »Skeletons«, tog vid där »Hotter Than July« slutade. Men Stevies publik hade — mest tack vare »I Just Called to Say I Love You« — delats upp i två läger. Och de som omfamnat Stevies funk eller dött av tidiga, euforiska Tamla-singlar som »Fingertips (pt 2)« eller »Uptight« hade gått vidare till Trouble Funk, DefJam, Prince och Kool Moe Dee. De andra ville bara höra hans ballader, ju sentimentalare ju bättre.

Hans soundtrack till Spike Lees »Jungle Fever« var ett ambitiöst försök att uppdatera »Talking Book« och »Innervisions« till nittiotalet.

Men det är det här albumet världens Wonder-fans har väntat på i många, många år. Titeln, »Conversation Peace«, har det talats om i minst fyra av dem. Det skulle ju vara »den sanna uppföljaren« till »Songs in the Key of Life«.

Det är mycket möjligt att det är just vad det är. Men det är en lika stark uppföljare som Jack Nicholsons »The Two Jakes« var till Polanskis »Chinatown«.

Tiden har sprungit ifrån Stevie. På samma sätt som den sprungit ifrån David Bowie. De uträttade lika mycket i sina respektive områden under sjuttiotalet, de förändrade populärmusiken och ingen av dem släppte ifrån sig ett enda dåligt album under hela decenniet. Men när de stannade upp för att lukta på blommorna rann kreativiteten ut genom näsan.

Jag är rädd för att det egentligen gör detsamma vad Stevie än försöker säga med »Conversation Peace«. Även om man uppfann flygplanet så kommer det ju alltid, förr eller senare, någon jävel och bygger en rymdraket.

Så vad som återstår för Stevie är att skriva söta, upplyftande sånger för Bill Cosby-fans eller spela jazz.

Men Stevie vill fortfarande vara med. Han kämpar med Teddy Riley-inspirerad swingbeat och misslyckas. Och han ger sig på jamaikansk ragga — med toast och allt — i »Tomorrow Robins Will Sing« och får det att påminna om musikinslagen i riktigt usla komedier. Den hade passat perfekt i »Club Paradise« — jag tror den hette »Charterresan« i Sverige — med Peter O’Toole, Twiggy och Robin Williams som hotellägare i Montego Bay. Ingen hade höjt ett ögonbryn om inte Stevies namn stått under låten. Ingen hade märkt någon större skillnad mellan Stevies och Jimmy Cliffs eller Eddy Grants bidrag till soundtracket.

Inledande »Rain Down Your Love« är en trevlig Wondersk popbagatell, »Taboo to Love« tangerar klassiska ballader som »Love’s in Need of Love« och »They Won’t Go When I Go« utan att för den skull komma speciellt nära, i »Treat Myself« sjunger han i alla fall om musiken han en gång både hörde och såg i sitt huvud och »Sensuous Whisper« är en hyfsat svängig scatjazzduett med Anita Baker.

Den sistnämda är, ironiskt nog, det enda på »Conversation Peace« som låter tillnärmelsevis modernt.

Anders Glenmark kommer att älska det här.

Andres Lokko

Filed under: Album #12, Andres Lokko, Betyg 03, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: