Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: TISH HINOJOSA – Frontejas

TISH HINOJOSA

Frontejas

Rounder/MNW ILR

Den här plattan är en kärleksförklaring, från artisten och från skivbolaget. Till en musikform som utvecklats sedan sekelskiftet, som stötts och blötts på barer och danshak i södra Texas, men utan att tappa sin genuina kraft och själ. Tex-mex. Det är en musikform som klarat sig märkligt oskadd från att malas ner av den kommersiella amerikanska skivindustrin. Den har, liksom cajunmusiken i Louisiana, fått vara ifred.

Skivbolaget Rounder är USA:s ledande vad det gäller att bevara landets ursprungliga musiktraditioner — från soul och blues till bluegrass, tex-mex och cajun. Jag inbillar mig att människorna på det sparsmakade skivbolaget blev lite besvikna när de hörde Tish Hinojosas förra platta, »Destiny’s Gate«, som var en rätt blodfattig och tillrättalagd sak. När sedan multinationella WEA skrev kontrakt med Hinojosa och hemskt gärna ville inleda samarbetet med just den inspelningen, satte man säkert inte upp något nämnvärt motstånd…

I stället fick man Hinojosa att lova att göra en skiva med ren tex-mexmusik. Hon är ju mexikanska, bosatt i Texas, med djupa rötter i den mexikanska musik som via skivor, radio och musiker sipprat över gränsen i hundra år. Musiken har alltid funnits där omkring henne, men inte förrän efter moderns död 1985 fick hon veta att mamman under unga år i Mexiko också sjungit och burit på en dröm om att bli sångerska »på riktigt«.

Den här plattan är Hinojosas hyllning till mammans dröm, och den blir alldeles speciellt gripande när hon sjunger »Name Llorar« (»Let Me Weep«). Det är den melodi mamman hade sjungit när hon var ung och längtade efter en plats i rampljuset. Hinojosa letade i mer än ett år innan hon hittade någon som kunde lära henne den. Hon sjunger den här, till eget gitarrackompanjemang, med andlös inlevelse och skönhet. Bakom henne gråter Flaco Jimenez dragspel.

Det här kan tyckas sentimentalt och det är naturligtvis precis vad det är. Och ska vara. Dessa »rancheras« måste i sitt hjärta bära sorg, självömkan och sentimentalitet. Och budskapet ska handla om elände, sviken kärlek och en värld där tequilaflaskan är det enda man kan lita på.

Det är också i de här tårdränkta balladerna som Hinojosas naket känslosamma röst och de vemodiga dragspelstonerna slår till med allra mest obönhörliga effektivitet. När bandet drar på i »conjuntos«, med de karakteristiskt struttiga polkarytmerna i botten, klarar hon det utmärkt, men är inte riktigt lika övertygande. Det är balladerna som dominerar plattan och det är till dem man återvänder.

Lennart Persson

Filed under: Album #12, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: