Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: ISAAC HAYES – Branded

ISAAC HAYES

Branded

Pointblank/Virgin

Isaac Hayes började sin karriär som låtskrivare på Stax och avslutade den som kompositör av signaturen till Sportspegeln.

Tillsammans med textförfattaren David Porter skrev han klassiska soulsånger åt Sam & Dave (»Soul Man«, »Hold on I’m Coming«, »You Don’t Know Like I Know«), Carla Thomas (»B-A-B-Y«), Mabel John (»Your Good Thing (Is About to End)«, »I’m a Big Girl Now«) och flera andra av Stax sångare och sångerskor under mitten och slutet av sextiotalet.

1969 släppte Ike albumet »Hot Buttered Soul«, där hans version av Jimmy Webbs »By the Time I Get to Phoenix« var utdragen till 18 minuter och 40 sekunder. Ikes slöa och nedpitchade basstämma över ett grandiost stråkarrangemang och Bar-Kays wah-wahgitarrer fick alla låtar att handla om sex. Hans versioner av Burt Bacharach och Hal Davids oskuldsfulla sånger fick i Ikes tappning en helt annan innebörd.

Efter klassiska album som »Shaft«, »Black Moses« och »Isaac Hayes at the Sahara Tahoe« hade Barry White, denna kärlekens valross, kopierat och förenklat Ikes koncept, och Barrys framgång var troligen det främsta skälet till att Ike sakta men säkert försvann ut i periferin.

Han försökte sig i flera år på renodlad disko och misslyckades. Under åttiotalet spelade han in sporadiska album där han desperat anpassade sig till rådande soultrender och misslyckades med det också. Det enda minnesvärda han gjorde under dessa år i kylan var ett duettalbum med Millie Jackson, som ganska nyligen återutgetts av engelska Ace Records. Och givetvis ska man inte glömma hans trovärdiga skådespelarinsatser som förlegad hallick i både »Flykten från New York« och blaxploaitaion-parodin »I’m Gonna Git You Sucka«.

Med »Branded« är Hayes tillbaka i det Memphis där allt började. Tillsammans med några av de musiker han jobbade med i början av sjuttiotalet — framför allt keyboardisten Lester Snell och wah-wahgitarristen från »Shaft«, Charles »Skip« James — gör Ike vad Ike gör bäst. Långa versioner av halvaktuella standards (bland annat Stings »Fragile«) som Ike givetvis inleder med en oändlig rap, och avslutar albumet med en ny version av sin egen »Hyperbolicsyllabicesquedalymistic« (från »Hot Buttered Soul«) där Public Enemys Chuck D medverkar.

Allt är sammanvävt av Ikes karakteristiska rappande och djupa stämma. Arrangemangen är inte lika mastiga som för tjugofem år sedan, inte heller lika effektiva. Men de är återhållsamt tidlösa, om man nu över huvud taget kan nämna återhållsamhet och Isaac Hayes i en och samma mening.

Men på samma sätt som en av hans låtskrivarkolleger från Stax, Dan Penn, gjorde en lysande akustiskt inramad comeback med »Do Right Man« förra året, så har jag svårt att tänka mig att Isaac Hayes 1995 skulle kunna låta på något annat sätt än som på »Branded«.

Trots att många har försökt är det ingen som riktigt lyckats låta som Hayes, vare sig före eller efter »Hot Buttered Soul« och »Shaft«. Inte ens Barry White.

Dessutom har han ju numera fullt upp med annat. 1994 kröntes Ike till kung i västafrikanska Ghana, där han för ögonblicket övervakar byggandet av ett palats till hans ära. Men det är en annan historia.

Andres Lokko

Filed under: Album #12, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: