Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: ROKY ERICKSON – All That May Do My Rhyme

ROKY ERICKSON

All That May Do My Rhyme

Trance/Border

Mest känner jag nog ömhet, och glädje. En gammal hjälte ler, aningen inåtvänt, och världen ler med honom.

Roky Erickson, Texaspsykedelians yttersta utpost, är tillbaka. Hel och ren, verkar det, och med en riktigt anständig platta under armen. Som måste vara sammanställd av fans — leta reda på plattans »gömda« bonusspår, så hittar ni en trettio år gammal inspelning från Rokys allra första singel!

På sextiotalet tog han gruppen The 13th Floor Elevators långt, långt ut i galaxen. De två första LP:na, »The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators« och »Easter Everywhere«, är klassiker. Sjuttiotalet var droger, mentalsjukhus, psykoser. Åttiotalet inleddes storartat med kultplattan »Roky Erickson and The Aliens«, men gav sedan knappt mer än en handfull hyfsade inspelningar och en rad mer eller mindre spekulativa album. Fler psykoser. Roky bor hos sin mamma och vill inte komma ut…

Hur hans mentala status ser ut i dag vet jag inte, och jag ska på grundval av den här musiken heller inte spekulera över den. Konstaterar bara att inspelningarna är gjorda i två omgångar, med tio år emellan sig. Fem av spåren, varav fyra med gott resultat mixats om för den här utgåvan, ligger redan på den obskyra franska mini-LP:n »Clear Night For Love« från 1985.

Han låter friskare på de äldre inspelningarna.

Och det ska i ärlighetens namn också sägas att de gamla låtarna är vassast.

Inledande »I’m Gonna Free Her«, med fascinerande ordrabblande och bra melodi, och den textmässigt gripande »Please Judge« är bäst av det nyskrivna materialet. I övrigt känns det lite tunt både vad det gäller texter och melodier, men den basspelande entusiasten Speedy Sparks har skapat en kärleksfull produktion och en ljudbild som ändå håller ihop helheten. Lyssna till exempel på hur det lika enkla som geniala arret — med John Hagen på cello och Charlie Sexton på tuba — räddar melodislingan på »Please Judge«.

Skrammelrockarna »The Haunt« och »Don’t Slander Me« rasslar fram med hedern i behåll. Över huvud taget har Sparks lyckats med kompet, en välavvägd mix av elektriskt och akustiskt, mjukt omfamnande och hårt drivande.

Allra bäst är plattans två poplåtar. »You Don’t Love Me Yet« är en osvikligt melodiös, Buddy Holly-lik sak jag alltid har älskat och i den här nya mixen låter den mer förförisk än någonsin.

»Starry Eyes«, Rokys allra mest inställsamma lilla melodi, görs i en ljuvlig nyinspelad duett med en klädsamt småhes Lou Ann Barton. De akustiska gitarrerna spinner bomull runt själen. Och fler hjärtan än mitt lär smälta…

Lennart Persson

Filed under: Album #12, Betyg 06, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: