Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: GENE – Olympian

GENE

Olympian

Polydor/PolyGram

»London can you wait? For all the things I’ve got to say«

Om man snabbt ska sammanfatta Genes språkrör Martin Rossiters attityd ringar den här meningen in det mesta av den snorkiga självsäkerhet som fört fram honom som en röst att räkna med. Martin Rossiter sa exakt sådana beskheter som den brittiska musikpressen alltid tyckt om att få återberätta med fet stil. Arroganta uttalanden om sin egen och bandets förträffliga förmåga, luftpastejer kastade mot mindre intellektuellt bemedlade konkurrenter — en visa vi hört sjungas förr och en klagolåt som kommer att spelas upp många gånger än.

Rossiter och Gene var »hemma« redan med första singeln och första publicerade intervjun. De fick posera, artikulera och vara hur arroganta som helst så länge de samtidigt hade skäl att vara styva i korken. Och det var precis vad de hade. För jag kan fortfarande inte komma på något band som varit så konsekvent mästerliga som Gene var på sina tre första singlar. Knappast ens The Smiths.

Med den starten trissas förväntningarna inför albumdebuten upp på en nivå som man innerst inne vet att ingen klarar att uppfylla.

Och mycket riktigt är »Olympian« inte det mästerverk jag förväntade mig. Det finns förvisso meningar som sticker ut. Det finns låtar som skjuter upp mot sällan skådade höjder (crescendot på titellåten är till exempel hisnande starkt). Och deras snillrika övergångar från balladverser till blixtrande poprefränger, eller tvärtom; från blixtrande popverser till vackert inbäddade balladrefränger, är rakt igenom enastående. Så vad begär jag egentligen?

Kanske säger det en del att tredje singeln »Sleep Well Tonight« bränner till på ett helt annat vis än resten. De har själva sagt att de medvetet valt bort klara »anthems« mot lugnare alster och det är ett grepp som utsätter de som älskar singlarna för svåra prövningar.

Även om Gene struntat i sina löften att utesluta de tidiga singlarna, och plockat med helgjutna klassiker som »For the Dead« och »Be My Light, Be My Guide«, hade det inte räckt till för att infria alla förväntningar. Och faktum är att även flera av singelbaksidorna, som »This Is Not My Crime«, klassar ut det mesta av det nya materialet.

Men min största invändning är att Genes musik börjar kännas aningen enkelspårig. Aldrig medelmåttig, men ofta som något man hört tidigare — antingen med Gene själva eller med Smiths.

Men ett band som inleder singelbaksidor med textraden »I was lost in King’s Cross…« är förstås värt både respekt och idolisering. Och vi kommer säkert att älska dem in i nästa århundrade. Det finns ingenting som talar emot att Gene kommer att fortsätta utveckla sin förmåga att skriva popsånger.

Terry Ericsson

Filed under: Album #12, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: