Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: ELECTRIC GOD – Electric God

ELECTRIC GOD

Electric God

Stockholm/PolyGram

Vad då »elektrisk gud«? Är det en farbror med vitt skägg och stickkontakt i arslet? Är det Jimi Hendrix? Nej, det är den där svensken som försöker lansera sin »Picture Gun« en gång till, och förlåt mig att jag inte kom ihåg och direkt tänkte på honom när jag hörde namnet.

Men till mitt försvar måste jag säga att Electric God spelar en synnerligen lättglömd form av »svensk skivbolagspop«, i vilken följande resumé är standard: vanlig svensk kille som kan spela gitarr och sjunga och har sjyst musiksmak får ihop det såpass att han övertygar en trevlig något äldre Production Manager på ett typiskt svenskt skivbolag.

Sedan får killen göra två, kanske tre, album som inte säljer ett skit. Bolaget »satsar långsiktigt« men inser snart misstaget och droppar killen utan hard feelings. Killen är ändå glad att ha fått vara med och kan retirera med ett par souvenirer från branschen att visa barnbarnen.

Det finns alltså ingen publik för Electric God. Han är inte snygg-ung-och-sexig och kan inte locka den typen av skivköpare. Men han kan inte heller locka mognare rockkonnässörer som har samma musiksmak som han, eftersom dessa redan har skivhyllan full av de rätta originalen, och aldrig för sina liv skulle köpa en svensk tredjehandskopia.

För att konkretisera problemet inför er själva ber jag er tänka efter en stund och försöka komma på någon person i er bekantskapskrets som kan tänkas bli Electric God-fan. (Kommer ni på någon så är det säkert en osannolik lirare med skivsamlingen full av Jools Holland & His Millionaires-plattor.) Nej, det finns garanterat ingen (utöver artisten själv) som lever och dör för det här — och Electric Gods smala lycka är just att ingen tar honom på allvar. Detta kan mycket väl bli hans enda riktigt negativa recension, för på andra håll är det brukligt att ge såna här habila medelmåttor med hjärtat på rätta stället god-tjänt betyg i recensioner på fyra rader, varpå kritikern går raka spåret till skivbörsen och säljer sitt recensionsex. Han bryr sig inte om Electric God, och hans tama recension lockar ingen att bry sig heller. Jag vet inte om Stockholm Records räknar med hittar i Tyskland eller videos på MTV, men jag kan tala om exakt vad satsningen kommer att ge i utdelning: tre snälla getingar i Expressen. That’s it.

För att ändå orda något litet om innehållet på »Electric God« så kan man väl säga att influenserna »spänner över ett brett spektrum«; från Beatles och Velvet Underground till Lloyd Cole och Prince. Är det inte vällovligt så säg. Faktum är att det soundmässigt påminner något litet om tidiga Blow Monkeys, men det vore ytterst oärligt att lyfta fram det i en recension, för det skulle bara göra landets Dr Robert-fans grymt besvikna.

Men Electric God behandlar sina stilinfluenser — typ »cool jazz«, eller »Beatles 1968« — som mål, inte som medel. Electric God är musik utan horisont, utan subjekt. Riffen är kompetent levererade, som vore det frågan om någon sorts popmusikalisk pizzahemkörning.

Electric God är ingenting annat än hötorgskonst.

Kjell Häglund

Filed under: Album #12, Betyg 02, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: