Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Album: BRAINPOOL – Painkiller

BRAINPOOL

Painkiller

Sony

Man kan inte annat än beundra lättheten med vilken Brainpool avverkar »the difficult second album«. I synnerhet inte med tanke på omständigheterna. För »Painkiller« hade alla praktiska och teoretiska förutsättningar att bli en typisk uppföljarflopp: när alla indiekids går i silverbyxor är ju Brainpool ensamma om att verkligen vara pojkar med guldbyxor. All avundsjuka reser snarare krav på en bra sågning från mig än en bra skiva från dem — och Brainpools egen, farligt estetiska två-album-på-mindre-än-ett-år-stress gör inte läget lättare.

Många har alltså fnyst åt snittet på deras guldbralla och dess oförtjänt etiketterade Roxette-styling. Men Brainpool inte bara spelade på Wembley — de tog tunnelbanan dit. Vilket definitivt är mer »indie« än att sitta på Umeå universitet och gnälla på Per Gessle.

Redan på demostadiet associerade jag Janne Kasks sångröst till Michael Quercios i The Three O’Clock (se POP #2), men den växtvärkande debut-CD:n höll inte för jämförelser i övrigt. »Painkiller« måste jag dock oreserverat referera till just Three O’Clock-klassikerna »Sixteen Tambourines« och »Arrive Without Travelling«. Precis som dessa hänger »Painkiller« upp finlemmade blekvita tavlor på stora vitkalkade väggar av korkat gitarrnoise.

Detta är alltså magnifik amerikansk powerpop, men också engelsk; John Smedley och Levi’s; turtle neck och turn-ups. Brainpool själva gör fortfarande en provokativ poäng av att tala lika varmt om Wham som om Jam, men mer än något annat, utöver Three O’Clock, låter gruppen som The Attractions på »This Year’s Model«.

»Painkiller« är sprickfull av handclaps, skiktade surfkörer och soundtrackstråkar, men framför allt av perfekta melodier, av ivriga new wave-hits där verser och stick ligger som kraftigt målad mascara runt refrängernas vilt uppspärrade ögon, medan de snabbsnickrade texternas formidabla crap-rim (»attracted« på »leatherjacket« och sådant) rinner som spetsad saft över läpparna.

Massor av människor i din omgivning kommer försöka hånflina åt »Painkiller«, men skruva då lugnt upp volymen på »Holidays« och »We Aim to Please«. Det slår ut tänderna på dem.

Kjell Häglund

Filed under: Album #12, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: