Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Album: O.C. – Word… Life

O.C.

Word… Life

Wild Pitch/import

1994 borde gå till historien som rapmusikens starkaste år någonsin. Förlåt, jag menar hittills. Och trots att den övriga skivbranschen för länge sedan tagit julledigt, fortsätter de amerikanska rapparna att spotta ur sig skivor i en aldrig sinande ström.

O.C. — som egentligen heter Omar Credle — skulle kunna vara ännu en i raden av alla de New York-rappare som gör sitt yttersta för att sopa mattan med västkustens g-funk-scen. Jag måste ju erkänna att även jag, innerst inne, har mitt hjärta på västkusten. Åtminstone när det handlar om hip hop. Musiken har varit själfullare och allt mer närmat sig soulens sjuttiotal, med minnesvärda melodier, inslag av sång och ett alltmer utbrett bruk av traditionella instrument. Ett av skälen till det sistnämnda är givetvis att slippa spendera miljoner på att få loss rättigheter till samplingar. Men den främsta orsaken är att det trots allt svänger mer.

I New York är det fortfarande ordet — ordet med stort o — som styr. Det är bara med de tuffaste rimmen som man uppnår total respekt i det stora äpplet. Det räcker inte med en gangstaattityd och ett gammalt soulriff. Även om det räcker för Los Angeles och resten av världen. New York är New York, Rakim är alltid Rakim, Gang Starr är alltid Gang Starr och så vidare.

O.C., som tidigare gjort sig hörd i några verser på Organized Konfusions »Fudge Pudge«, har en imponerande effektiv röst och ett gäng producenter bakom sig som lägger ut feta ljudmattor och mastiga körarrangemang som understryker vartenda ord på »Word… Life«.

Några spår har producerats av Lord Finesse, några av nämnda Organized Konfusion, ett par av D J Ogee och så den geniala Buckwild som ligger bakom åtta av albumets fjorton spår, inklusive den första singeln, »Time’s Up«, som bygger på ett break från Slick Ricks »Hey Young World«. Utan tvekan en av de mest samplade låtarna under det gångna året och också ett uppenbart exempel på att rappen funnits så länge och gått igenom så många faser att det numera samplas lika mycket, om inte mer, från det sena åttiotalets hip hop-plattor som från James Browns och George Clintons sjuttiotal.

»Word… Life« inleds med Organized Konfusion-producerade »Creative Control«, med sitt jazziga keyboardriff över O.C:s rap om integritet. Men det är först när Buckwild tar över som albumet börjar rocka på allvar. Hans arrangemang har lånat en hel del från Gang Starr — så som de lät innan de med årets lysande »Hard to Earn« återvände till den äldre skolans mer avskalade hardcore. I »Born 2 Live« använder Buckwild och O.C. loopen från Keni Burkes »Risin’ to the Top« med samma effektiva resultat som Warren G uppnådde på andra sidan USA med Michael McDonalds »I Keep Forgettin’« på »Regulate«. Och med avslutande »Outro (Sabotage)« lägger O.C. en uppgiven sordin på sin debut med raderna »Flush bad memories, smash thoughts of enemies/Focus on solutions, come up with remedies/Infinite thoughts, support me throughout/So much more to say, but this is the outro«. Som extraspår på CD-versionen följs den av Organized Konfusions remix av »Born 2 Live«, där originalets lenrimmade Keni Burke-sound skalats bort och ersatts av spöklika ekon och ett trumljud som inte hörts sedan Eric B & Rakims »Let the Rhythm Hit ‘Em«.

Andres Lokko

Filed under: Album #11, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: