Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Album: DEEP – Free Me

DEEP

Free Me

Sonet

Den här höstens Atomic Swing. Deep, som nu lockats köpa loss gruppnamnet från en klubb med näsa för affärer, gör kulpop för ungdomar på hejsanhejsanfesten. Läsk och popcorn i långa banor. Och en sångare, vars stämband hamnat lite olyckligt på varsin sida om puberteten.

»You can turn me on/Sing an octave higher«, heter det i »Beg Steal and Borrow«. Helst inte. Förhållandet är spänt som det är.

Deep har någon sorts naiv nittiotalsuppfattning om hur sjuttiotalet verkligen lät, vilket gör att det hela blir ett mischmasch av Status Quo, Osmonds, Tom Petty och Jojje Wadenius. Visst, här finns anslag till ett slags konsekvent hitpoptänkande: refrängerna är inte helt oävna, sett från strikt nynnperspektiv. Detta har självfallet utnyttjats till fullo av radioproducenterna, som hårdpluggat singeln »Language of the Heart« så till den milda grad att man nästan fått hjärtflimmer.

Dessutom har David Shutricks närvaro (gitarr, körsång) lyfts fram i tid och otid. Som om det var ett kvalitetstecken, på gränsen till naturlag.

Men produktionen på »Free Me« är tunn och menlös, på gränsen till ickeexisterande. Inga strama tyglar beträffande själva musiken heller.

Värst av allt är ändå texterna, som verkar vara samplade från sångaren Peter von Gegerfeldts engelskauppsatser i sexan. Då hade det kanske varit bättre att låta flöjtspelaren Magnus Lindgren sköta melodierna. Han håller i alla fall tonen. Oftast.

Micke Widell

Filed under: Album #11, Betyg 02, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: