Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Album: MARY J. BLIGE – My Life

MARY J. BLIGE

My Life

Uptown/MCA

Allt tydde på att det var en Diana Ross för år 2000, eller en ny Aretha, som presenterade sig med den monumentala swingklassikern »What’s the 411« för snart tre år sedan. Nu känns hon möjligen som nittiotalets Minnie Riperton, ty »My Life« fullföljer inte alls rymdfärden mot stjärnorna, utan är ett oväntat snett kliv i karriären, ner i den afroamerikanska musikens maskinrum.

Men det är förstås en retroresa med DJ-båset som tidsmaskin. Där debuten jeep-bleepade fram i ett nyasfalterat streetsound är »My Life« en förtäckt coverplatta, med gamla R&B-gatstenar i nylagda men retrochica mönster. Basen i »Mary Jane« kommer från Mary Jane Girls 1983-hit »All Night Long«; titelspåret lånar ackordföljden från Roy Ayers »Sunshine«; »I’m the Only Woman« är Curtis Mayfields »Gimme Your Love« med ny text.

Och det är förvisso de introspektiva texterna, och Bliges röst som lyfter dessa ur sina klichéer, som gör skivan riktigt bra. I långa stunder är »My Life« inget annat än klassisk kvinnlig blues: ner i Sarah Vaughans barytonregister i »Gotta Believe« och ren scat i »Mary Jane«.

Just »Mary Jane« karakteriserar andan på hela skivan, i det att den hela tiden stannar upp och känner efter i sin avskalat samplade basgroove, samtidigt som melodin bara fortsätter flyta ovanpå.

Att jag älskar idén om Uptown som ett nutida Motown, innebär också att jag föredragit att »My Life« gjorts mera tidsenlig. Visst låter det gudomligt sjuttiotal med fenderknarr och sladdglapp i basen, och det där stumma, raka fyrtaktsstompet på baskagge och virvel som mixats upp på hi-hatens bekostnad, men faktum är att Heavy D på sina senaste singlar haft exakt samma rhythm tracks-produktion utan att det påverkat Sean »Puffy« Combs typiska Uptown-styling — här tillåts i stället Mary J:s navelskådarpretentioner ersätta den presensvibrerande popkänslan från »What’s the 411«.

Ändå är »My Life« ett bättre album, rent musikaliskt. Det koncentrerar sig på funkens lägre register, där övertonerna med stor effekt begränsas till tillfälligt inflikade körer, blåsriff och refrängmelodier. Och Mary J. Blige utger sig naturligtvis inte en sekund för att vara någon uppfinnare. Hon är bara en arvinge med ett stort, stort kapital — och hon placerar det perfekt.

Kjell Häglund

Filed under: Album #11, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: