Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Album: GIL SCOTT-HERON – Spirits

GIL SCOTT-HERON

Spirits

TVT/PolyGram

Jag har aldrig sett ett rocklexikon nämna Gil Scott-Heron bland den svarta populärmusikens portalartister, men som innovatör och inspiratör har han väldigt få övermän. Och som eklektiker rankar jag honom som den svarta populärmusikens allra störste, alldeles före Stevie Wonder och Prince, i jämnhöjd med Miles Davis.

Han var inte först med att blanda jazz och rock, när hans första plattor kom i början av sjuttiotalet. Men han var allra först med att göra det i soul- och popformat, och utan att det ena eller andra »spillde över«. Hans starkt storstadspräglade melting pot-musik var så perfekt balanserad just för att det aldrig tycktes ha varit frågan om någon egentlig fusion, det verkade som om musiken var född sådan den var, utan att ha genomgått prövande processer åt ena eller andra hållet. Politiska texter, svängiga grooves, inåtvända improvisationer och snygga refränger var oskiljbara som naturliga grundelement. Han varvade inte sträv soulsång med agiterande rap, raka popbeats med snabblöpande jazzpiano, kontrabas med elgitarr, utan lät bara allt samexistera på ren känn.

När journalister frågat honom »what do you call your music« har han alltid svarat med ett skämt: »I call it collect«, eller »I call it mine«. Men i sina liner notes till »Spirits« gör han ett seriöst försök att svara, och konstaterar att han gör »Black Music«; att musiken han komponerat har rötter längre bakåt än han kan tänka, i länder och världsdelar han aldrig besökt, i ackord och noter han aldrig lärt sig… och så plötsligt, magiskt, finns den där, hela den svarta musikens rikedom, i hans pianofingrar, i hans sång!

När Steely Dan packade sitt musikaliska bagage behövde influenserna från Gil Scott-Heron en egen kappsäck. Utan honom hade Donald Fagen varken sjungit eller komponerat som han gör, och liksom på Fagens senaste soloalbum fick vi vänta under tolv års tystnad på »Spirits«.

Scott-Heron har haft tuffa drogproblem, och här finns ett långt, hypnotiskt verk i tre delar med titeln »The Other Side« som tycks driva knarkbegäret ur kroppen på honom i samma ögonblick som han sjunger och spelar; en musikalisk exorcism med häpnadsväckande helarkraft.

Hans budskap är som alltid lika tidsenligt som tidlöst: inledande »Message to the Messenger« läxar upp unga rapartister och deras skeva machoattityd gentemot »sina egna«, han berättar för dem att han anser att den svarta kulturen skadar sig själv, och att de, rapparna, måste ta ansvar för detta, i stället för att förvärra situationen (och som för att visa vägen har han låtit Ali Shaheed från A Tribe Called Quest producera och komponera ett spår, »Don’t Give Up«).

Allra bäst är titelspåret, som handskas så exakt och inlevelsefullt med det musikaliska arvet att det får tyngden av ett testamente. Musiken är John Coltranes, men i texten, sången och det luftiga, släpiga arret nedkallar Scott-Heron snarare anden av den jazzartist som förmodligen betytt mest för honom: Rahsaan Roland Kirk.

Gil Scott-Herons eviga styrka är att han inte bara skapar för skapandets skull, att han inte bara sjunger rätt ut i luften, utan alltid söker polemik i poesin, och alltid riktar sina sånger — till sina bröder och systrar, till sina tre barn, till sin publik; så uppenbart till just dig och mig.

Kjell Häglund

Filed under: Album #09, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: