Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Album: SINEAD O’CONNOR – Universal Mother

SINEAD O’CONNOR

Universal Mother

Ensign/EMI

Att Mona Sahlin valde att gråta ut om sina sex missfall i Aftonbladet just veckorna innan valet var förstås mycket medveten politisk PR. Och när Sinead O’Connor i samband med releasen av sin nya, fjärde CD pratar ut om sin olyckliga kärlek till Peter Gabriel och sitt självmordsförsök i tidningen Q blir man ungefär lika misstänksam. I synnerhet med den berömda låtsaståren från »Nothing Compares to You«-videon (som ju upprepades under hela turnén med ögondroppars hjälp) i minne.

En coverstory har alltid ett spekulativt syfte i första hand. Men Mona Sahlins och Sinead O’Connors fans vill ha det till att de är äkta ändå, och i åtminstone Sineads fall är jag böjd att hålla med.

Frånsett två låtar, som blåser upp osmakliga Galliano- och U2-förstoringar på en stadiumstorbildskärm, är »Universal Mother« en rörande vacker och mycket trovärdig skiva. Musiken är till stor del lugn och tyst, övervägande spelad på akustiska pianon och gitarrer, inspirerad av irländsk folkmusik och engelska evergreens men genom ett lagom trendigt hippieprisma. Och soundet börjar faktiskt bli hennes eget, den utstuderade fusionen av fint och fult: som rysk kaviar på ett mariekex, eller som öm revbenen stack ut på Andrew Lloyd Webber.

Sineads storhet består i hennes förmåga att sjunga om smått och stort på samma gång; modet att koppla ihop sitt moderskap, sitt förhållande till sonen Jake (som själv sjunger en halvminutssång) och sin oroliga uppväxt, med ett politiskt världssamvete. Som kvinnlig förebild är hon en modern klassiker: kärleksfull mor, älskarinna, neurotiker, feministkarriärist…

I till exempel »Red Football« manar hon fram rena »Åh-åh-åh tjejer«-atmosfären, och »All Babies« är alla bebisars existentiella kampsång, och båda dessa sånger är, tvärtemot vad man skulle kunna tro, totalt avväpnande. För att inte tala om »No Apologies«, denna lilla penis till Kurt Cobain-sång, som Sinead omsluter med en sådan naken närvaro att hon säkert har en hel del svartsjuk e-mail från Courtney Love att vänta.

Med okuvlig vilja stressar O’Connor mellan världsturnéer, Amnesty-galor i Chile, kurdiska flyktingläger, fredsmarscher i Dublin, Peter Gabriels WOMAD-korståg, filmmusikstudios och fyrtiomannaorkestrar i New York, och framstår som något av en välgörenhetsjunkie, ett oortodoxt fall av »too much, too soon«. Men »Universal Mother«, inspelad hemma på Irland med en tät liten komptrio, tycks indikera en önskan att lugna ner sig, sitta ner, tänka efter. Det är ingen helgjuten skiva, men en lämplig startpunkt på något nytt och större i hennes karriär.

Kjell Häglund

Filed under: Album #09, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: