Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Album: WEEZER – Weezer

WEEZER

Weezer

Geffen/MCA 24629

Det är alltid lika dant. Just som jag bestämt mig för att jag slutligen tröttnat på elgitarrer kliver en helt ny hjälte in på scenen, slår ett simpelt ackord — och manar mig till reträtt. Det finns, tvingas jag än en gång inse, inget ljud som kan påverka mig lika starkt som när någon slår på de där sex strängarna, inget som kan säga lika mycket, inget som väcker lika mycket känslor och associationer.

Den här gången heter han Brian Bell och spelar i Weezer — en ung kvartett från Los Angeles som med denna albumdebut åstadkommit den mäktigaste amerikanska rock ‘n’roll-explosionen sedan Smashing Pumpkins »Siamese Dream«.

Succén — den konstnärliga alltså, publikreaktionen har vi inte sett ännu — bygger i en hög utsträckning på just Brian Bells attacker över greppbrädan. Han är som en inkarnation av Neil Youngs solo i »Like a Hurricane«, matat med anabola steroider. Dynamisk. Vrålande kraftfull rödglödgat emotionell. Jag har faktiskt inte stött på en fräckare gitarrist sedan… ja, vem ska jag ta? J Mascis? Billy Corgan? Hasse Östlund?

Det är egendomligt det där. Man borde verkligen ha fått nog efter ett halvt livs lyssnande på samma slags gnissel.

Men som sagt: det finns fortfarande inget som slår ett gitarrackord, plockat på »rätt« sätt. Jag antar att det är något slags miljöskada, som jag förmodligen delar med rätt många i samma ålder. De där klangerna har följt oss så länge att vi reagerar på dem på samma instinktiva vis som apor reagerar på ett lockrop.

Men en enda gitarr gör ändå inget band till rookie of the year i min liga. Weezer har, för att nu vitsa till det riktigt ordentligt, fler strängar på sin lyra. Bland annat i form av ett uppseendeväckande sinne för melodier. Inte ens ett Pixies på allra poppigaste humör — för övrigt en utmärkt referens i sammanhanget — hade kunnat komma upp med de jublande slingor Weezer strör omkring sig i »My Name Is Jonas«, »The World Has Turned and Left Me Here« och, framför allt, »Undone – the Sweater Song«. Harmonierna i den senare är som färgglada serpentiner, lekfullt lindande runt Brian Bells blodiga stämskruvar.

Sånginsatserna är nästan lika imponerande. Inte för att någon John Fogerty ingår i sättningen, men de unga amerikanerna strålar tidvis samman i en stämsång som visar på djup förtrogenhet med popens innersta väsen. Det gör även Rivers Cuomos texter, särskilt som han länkat samman flera av dem i små smarta cykler. I en sång kan han berätta om hur utled han är på sin tråkiga flickvän. I nästa har hon lämnat honom och han skälver av sorg…

Lysande. Vad annat ska poptexter behöva handla om?

Klaga kan jag bara på de små tendenser till svulstighet som skymtar i vissa arrangemang. Ett par gruppmedlemmar är enligt pressuppgifter förtjusta i namn som Pink Floyd och Genesis och dessa dubiösa böjelser vill de tydligen få utlopp för.

Men det är inte allvarligare än att Weezer likafullt framstår som den vassaste nya tisteln i den amerikanska undergroundrockens trädgård på flera år.

Per Bjurman

Filed under: Album #08, Betyg 08, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: