Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Album: RIDE – Carnival of Light

RIDE

Carnival of Light

Sire/Warner 9362 45610

»…Clarence Whites solo på >Time Between< av The Byrds. The Beach Boys >Holland<-album. Ingmar Bergmans >Fanny och Alexander<. Jimmy Pages >Bron-Yr-Aur< på >Physical Graffiti<… « Det är kul att läsa biografier. Speciellt om läsningen vida överstiger intrycket av plattan den försöker beskriva.

En upprabbling likt den ovanstående skulle kunna vara en exalterad recension, författad i vild hänförelse efter ett möte med ett album till brädden fyllt med euforisk musik. Musik som ger bilder och väcker känslor, musik som binder samman olika teorier om livsnödvändiga företeelser. Egentligen precis allting som jag saknar på Rides tredje fullängdare »Carnival of Light«.

För att ta ett konkret exempel. På inledande »Moonlight Medicine« gästar Jon Lord på sin oefterhärmliga orgel och det är ju direkt hälsovådligt för ett svagt musikhjärta. Men det enda orgeln medför är att Ride i stället blir en parodi på Charlatans.

LP:n tycks annars vara uppdelad i en Mark Gardener- och en Andy Bell-sida. Och om vi betar av det roliga först så har de lyckats skriva varsin låt av god Ride-kaliber, det vill säga förkrossande bra. Starkast är Marks »Only Now«, som han skrivit tillsammans med Jack Rieley — en gång Beach Boys manager och den som kläckte idén om att surfarna skulle flyga till Holland och spela in en LP med det landets namn som titel. »Only Now« är enastående och visar för ett kort ögonblick att Ride kan vara bäst.

Andy Bells »Crown of Creation«, en direkt svarslåt till hustru Idhas »High Over Hollywood«, har samma lättfotade stuns som 18 Wheelers »Nature Girl«, men efter den tar det roliga slut i ett av de senaste årens mest gigantiska magplask.

»Birdman« är Rides överlägset sämsta singel; en hippiefierad friggebod med stampat jordgolv och igensotad skorsten. Jag skrattar inte åt deras cover på The Creations »How Does It Feel to Feel«, men jag måste erkänna att jag gråter vid åhörandet av »Rolling Thunder«.

Steve på ståbas, Mark med sitarliknande instrumentet tamboura, Andy på akustisk gitarr och Loz på bongos. Suck.

Det finns en väg ut och som jag ser det består den i att Andy Bell, som utan tvekan är gruppens visionär och tänkare, bryter sig loss på egen hand.

Terry Ericsson

Filed under: Album #08, Betyg 04, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: