Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Album: MIRANDA SEX GARDEN – Fairytales of Slavery

MIRANDA SEX GARDEN

Fairytales of Slavery

Mute/Sonet 129

Skönhet fulländas i kontraster. Solstrålar är ljusast för den som levt i skuggor, vackra toner är vackrast efter oväsen, strykningen över en kind är lenast för det finger som stuckits blodigt på en nål, frihet är mest berusande efter slaveri.

Brittiska Miranda Sex Garden tillämpar denna konstnärliga logik mer effektivt än de flesta. I deras audiella trädgård är musiken ibland nätta körer som kittlar våra trumhinnor likt tunna rosenblad. Men lika ofta släpper gruppen fram ett dödligt larm som drar hela rosenstjälken genom örat och river sönder trumhinnorna med taggarna.

När den första EP:n »Gush Forth My Tears« släpptes 1991 var Miranda Sex Garden en flicktrio som ägnade sig åt medeltida madrigaler. Sedan dess har de sakrala atmosfärerna successivt kondenserat och gjutits till dynamisk och modern rockmusik med vassa konturer.

Sångerskan och textförfattarinnan Katharine Blake, den enda som återstår av den ursprungliga sättningen, skulle under mindre lyckliga omständigheter ha kunnat hamna i samma pretentiösa slentrian som Dead Can Dance, vars intresse för medeltida musik luktar mer musikhögskola än rock’n’roll. Men här finns inga uppstyltat akademiska ambitioner. Miranda Sex Garden är i sina allra mest laddade stunder lika iskallt vackra som Velvet Underground eller Einstürzende Neubauten.

Berlins instörtande nybygge har förresten mer gemensamt med den här skivan. Einstürzendes gitarrist Alexander Hacke har producerat hela »Fairytales About Slavery« och vävt ljudmattor av samma taggtråd som han brukar linda kring sina egna gitarrackord. Antagligen är det också Hackes konservativa punkattityd som orsakat de få stunder då Miranda Sex Gardens larm bara är tomgång — ungefär som hans egna introverta soloskivor.

Men större delen av sagorna om slaveri får mig att helt tappa fattningen. Jag älskar bluesgitarren och de psykotiska speldoseljuden i »Serial Angels«. Jag älskar den dammiga biograforgeln i »Transmission«. Jag älskar den sugande orgien av cymbaler och klockspel i slutet av »Wooden Boat«. Och allra vackrast är förstås »Fly« där Katharine Blakes röst balanserar kristallklar glans och mörkt ursinne och där gitarrerna kastas mellan melankoli och brutalt mangel.

Fredrik Strage

Filed under: Album #08, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: