Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Album: DIVERSE ARTISTER – Totally Wired Sweden

DIVERSE ARTISTER

Totally Wired Sweden

Acid Jazz/MNW ILR 103

»Totally Wired« är en serie CD-skivor som i nio volymer sedan 1989 samlat de flesta och bästa av namnen från den engelska acid jazz-estraden. Med ett märkligt undantag: svenska Ulf Sandberg Quartet, inspelad hemma i Stockholm, på de två första volymerna.

Solisten och bandledaren Ulf var i det närmaste okänd hemma i Stockholm, men upphöjd till liten acid jazz-guru i London tack vare James Taylor, hammondorganist i scenledande The James Taylor Quartet, som studerat piano för herr Sandberg en vinter i Stockholm, dit James lockats av sin svenska fästmö.

De senaste två-tre åren har nyjazzrörelsen stadigt växt också i Stockholm, dels med klubben Blacknuss och dels genom ett allt tätare samarbete mellan Acid Jazz i London och partymodsen kring modebutiken Nitty Gritty i Stockholm; ett samarbete som nu dokumenteras på denna specialutgåva i »Totally Wired«-serien: en CD, utgiven på engelska Acid Jazz, med enbart svenska artister i genren.

Inledningen är briljant, med Fatima Raineys upplyftande BNH-soul i »Love Is a Wonderful Thing« och Stakka Bos rörande äkta kärleksförklaring till rörelsen i »Totally Wired«.

Och frånsett ett halvdussin ren, rå non-vocal acid jazz (anonym som sig bör då allt fokus ska riktas på grooven, men helt OK för stunden) finns mycket bra bidrag från Jon Rekdal (under samma pseudonym, Jon Hall, som han använde till ett rätt sensationellt lågbudgetabum i våras), Newtone och Vibe.

I övrigt ger »Totally Wired Sweden« ett lika olyckligt som onödigt intryck av den svenska acid jazz-scenen som tunnare och beskedligare än vad den egentligen är.

Vad gör till exempel värdelösa skånska Celestine här, annat än drar några minuters helt obefogat löje över plattan? Eller pizzeriarockaren Bob Manning? Eller totala off-scenaren Lisa Nilsson (låt vara att hennes duett med Desmond Foster är ett av skivans bästa spår…) ?

Här fanns verkligen chansen att manifestera något stort. Varför har exempelvis inte Anders Widmark något eget spår på plattan? Titiyo? Eric Gadd? Joakim Milder? (Jag ska dock inte efterfråga Orup, eftersom jag tycker att »Show Me« med Iperess låter som om det är Orup under acid jazz-pseudonym, och den hade skivan kunnat vara utan.)

»Totally Wired Sweden« håller som helhet långt ifrån samma klass som serien i övrigt. Och den är än mer underlägsen CD-samlingarna från den japanska acid jazz-scenen — det kanske är förkastligt ur svensk exportpolitisk synpunkt, men jag rekommenderar er verkligen att lägga pengarna på Mo’ Wax Recordings verkligt manifesterande dubbel-CD »Jazz Hip Jap Project« i stället.

Kjell Häglund

Filed under: Album #08, Betyg 05, Kjell Häglund, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: