Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Album: LENA FIAGBE – Visions

LENA FIAGBE

Visions

Mother/PolyGram 9413

Det fundamentala felet med alla dessa unga kvinnor som vill låta som Roberta Flack och Carole King är att de glömmer att Roberta Flack var trettiofyra när hon sjöng in »Killing Me Softly With His Song«, och att Carole King var fyllda trettio när hon tog emot Grammyn för »Tapestry«.

Carole King debuterade inte som någon eftertänksam singer/songwriter, utan med rock’n’roll-floppen »Goin’ Wild« 1958; Roberta gjorde ingen skiva över huvud taget förrän hon var trettio.

Men här kommer nu unga Lena Fiagbe med pretentionerna att göra »typ, Tapestry« direkt, och även om det är en trevlig platta tröttnar man snart på glappet mellan vad Fiagbe vill och vad hon har att säga.

Man kan jämföra med hur Lisa Ekdahl hoppade över Towa Carson-fasen och gick direkt på Monica Zetterlund. Både Fiagbe och Ekdahl tror sig fånga ett äkta flöde av känslor bara genom att spontant skriva ner vad som dyker upp i huvudet, men att de är intressanta och personliga sångerskor medför inte automatiskt att de har samma kvaliteter som låtskrivare. Där Lisa skrev »vem vet inte du, vem vet inte jag« diktar Lena »varför händer inte saker när man vill att de ska hända, åh vad jag hatar otur, alla behöver lite tur«. Detta är nivån, och den är inte hög.

Lisas femtioåriga kille fixar dock väldigt schysta bongos, och hos Lena ser producenten Laurie Latham till att det virvlar in en flyhänt bluegrassfiol eller nåt och sminkar på lite singer/songwriter-rynkor.

Lena Fiagbe har afrikanska föräldrar men är född i London och bor på Portobello Road. På marknaden där har hon hittat allt hon behöver i fråga om begagnade skivor och kläder. Arrested Development och Massive Attack hör naturligtvis också till influenserna, så det låter mycket bra emellanåt — inte minst som det slappa classic rock-analoga kompbandet inkluderar Jools Holland på piano.

Singelspåret »Gotta Get It Right« är outstanding och den enda låten man måste höra igen, även om den devalveras något av att exakt samma tonartsbytesrefräng återvänds i näst bästa »Here We Go Again«.

Kjell Häglund

Filed under: Album #08, Betyg 04, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: