GREEN
Couldn’t Bear to Be Special
Delicious Goldfish/MD 004
Sällan har ett band fått så missriktad kritik som Green när de i Brainpool-artikeln i POP #7 i stort sett ensamma fick stå som symbol för allt som var fel med svensk indiepop.
Genom en olycklig missuppfattning sades det att Brainpool började som förband till Green och då blåste dem av scenen — i själva verket var det ett annat gäng som åsyftades, Scents. Högst tragiskt, i synnerhet när man med facit i hand kan konstatera att Green är ett av ytterst få indiepopband Brainpool inte sopar banan med.
Minst ett par av spåren på denna sjuspårs-CD hade med lätthet platsat på »Soda«, och framför allt Jam-doftande »Sunday Sway« är jag övertygad om att Brainpool älskar när de väl får höra den. »Sunday Sway« är lika delar Paul Wellers intelligens och låtskrivarkänsla, Bruce Foxtons mest lyckade upphopp och Rick Bucklers rundpall på »Going Underground«. Kort och gott sådana detaljer som återfinns rödmarkerade i Brainpools egen regelbok.
Jag kan omöjligt motstå sprudlande popdängor som »My Special Applepie« och den känsloladdade »Children«. Green har få motsvarigheter i dagens indiepopsverige.
Terry Ericsson
Filed under: Album #08, Betyg 07, Terry Ericsson, Green, Terry Ericsson
