Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: SIR DOUGLAS QUINTET – Day Dreaming At Midnight

SIR DOUGLAS QUINTET

Day Dreaming At Midnight

Elektra Nonesuch/Warner

Tvingar mig själv att sänka förväntningarna till ett minimum innan jag stoppar den här plattan i CD-maskinen.

Man vet aldrig med Doug Sahm, nämligen. Han har alltid pendlat mellan ytterligheterna; stil- såväl som kvalitetsmässigt.

Men det räcker faktiskt att höra första spåret på »Day Dreaming At Midnight« — kvintettens tjugosjätte (!) platta sedan debuten 1966. Efter det inte bara förstår jag att skivan är bra; efter det börjar jag rusa runt på en av boogie-infektion nysmittad popredaktion och hojta:

»Öööh, lyssna! Sir Douglas nya är kanon! Det är farfisa-pop, det är rock’n’roll, det är fanimej boogie. Och som han vevar loss på gitarren… jösses. En given tia.«

En vecka och ett dussin genomlyssningar senare är jag aningen mer sansad i min bedömning.

Själva beskrivningen kan jag förvisso fortfarande stå för. Doug Sahm (det är alltså denne 53-årige Texas-särling som är Sir Douglas) fokuserar all sin yviga talang på raka, sydstatskrämiga, ofta Augie Meyerskt farfisakolorerade pop- och rocknummer den här gången. Och nog vevar gubbfan på »guran«. Det sprakar av håriga solon — plattan igenom.

Däremot håller inte låtmaterialet riktigt lika hög klass hela vägen. De inledande tre bomberna — »She Would If She Could, She Can’t So She Won’t« (en förträfflig liten titel), »Twisted World« och »Darling Deloris« — är utan tvivel suveräna nog att motivera utbrott av ovan skildrade sort. Det handlar om en rungande knockout-start.

Men sedan mjuknar greppet om avtryckaren en smula. Visst omfattar även resterande del av plattan en räcka klockrena karameller, men de varvas med saker som är, om inte bleka så i alla fall mer blodfattiga.

Synd det. Jag som skymtade en ny »Hell of a Spell«. Nu får jag bara en »Texas Tornado«. Fast för all del en »Texas Tornado« med bättre ljud. Creedence-trummisen Doug Clifford har nämligen, i egenskap av producent, skänkt »Day Dreaming At Midnight« en klar, distinkt ljudbild. Roligt att höra, för slikt är man inte van vid i Sir Douglas-sammanhang.

Oaktat mina småsinta invändningar lär Doug Sahm-fansen inte bli direkt besvikna på »Day Dreaming At Midnight«. Jag vet några som rent av kommer att gå ner i spagat…

Per Bjurman

Filed under: Album #07, Betyg 07, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: