Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: DAVID SHUTRICK – Hobby

DAVID SHUTRICK

Hobby

Record Station/BMG 45

Varför skulle vardag vara något fulare än verklighetsflykt? »Förr längtade jag till helgen men det gör jag inte mer, för när lördagen har kommit är det måndag jag ser… men torsdag är en bra dag för den är upptakten till fler«, sjunger David Shutrick, och även om popen är lördagens musik så skapas den på torsdagar. Och även de som lever för helgen har torsdag för det mesta.

Som torsdagarnas talesman är Shutrick genial. Det var naturligtvis aldrig med Farbror Blå och Pontus & Amerikanerna han skulle jämföras när han kom fram för några år sedan, mitt i en olycklig svensk post-Docenterna-våg, utan med tidiga Robert Broberg och Beppe Wolgers.

Jag tycker Shutrick redan från början vägde in ett vemod i ordlekarna, men på hans tredje album är denna dimension inte bara antydd, utan drivande. Artistens typiskt lättsamma poptrubaduranslag har djupnat till ett angelägnare allvar, vilket skänker skivans titel mer innebörd än sin wimpiga klang och ironiska betoning: torsdagshobbyn som i det bästa man har; som det allvarliga i livet.

Shutricks nittiotalsrealism är av den arten att den skulle täppa till truten på Göran Greider för all framtid om bara »Hobby« varit en roman i stället för en CD. Och hans trick är lika effektivt som enkelt: mitt bland alla samhällskommenterande lägesbeskrivningar och distanserade metaforer placerar han sina känslor rakt upp och ner. Kärlek, tomhet, torftighet, lycka. Mitt bland alla bitska omskrivningar finns ett mycket avskalat »du och jag«.

Dessutom är David Shutrick en gedigen hantverkare. Hans konkreta sånger känns befriande i en popvärld full av flummig »stämningspoesi«, rastlöst utslängd på måfå av tonårskorkade jim-morrison-juniorer.

Till skillnad från de väl neutralt ljudande tidigare skivorna har »Hobby« ett starkt stiliserat sextio- och sjuttiotalssound. Trummorna bankar i ett vinyl-vadderat hörn och flera gånger balanseras skrapig dobro eller Wurlitzer mot Dinosaur Jr-skrammel; ekona av sena Beau Brummels, Kinks »Village Green«, Hollies, Zombies och Lovin’ Spoonful harmonierar med Shutricks patenterade försvenskningar av sjuttiotalistiska mainstreaminfluenser som Billy Joel och 10CC cirka »Deceptive Bends«. Och han gör klassisk amerikansk sjuttiotalssoul på svenska bättre än Orup.

Frånsett ett par eller tre skissartade sånger låter vartenda spår som en klassiker. Så du gör rätt i att skaffa dig en »Hobby«.

Kjell Häglund

Filed under: Album #07, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: