Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Perssons topp 10

JAMES BOOKER

Resurrection of the Bayou Maharajah

[Rounder CD]

1. James Booker sitter vid pianot på en klubb i New Orleans. Mitt i en låt slutar han spela. Han sitter blickstilla och stirrar ner på tangenterna. Publiken tror att han mediterar. Efter vad som känns som en evighet är det någon som faktiskt frågar om det är det han gör.

— Nej, säger han. Jag bara tittar på en kackerlacka…

Det är en tunn, tunn linje mellan genialitet och galenskap. Och få musikeröden illustrerar detta bättre än Bookers.

Det skulle i så fall vara Buddy Boldens. (Läs Michael Ondaatjes fantastiska roman »Coming Through Slaughter« om Bolden, och en extraordinär läsupplevelse utlovas!) Precis som den mytomspunne jazzpionjären så var Booker ett musikaliskt geni med sorgligt dålig förmåga att reda ut sitt personliga liv. Ena dagen kunde han snyggt uppklädd hålla en publik i ett järngrepp med sina magiska pianofingrar, djärvt kastande sig mellan explosiv blues och sakral Bach. Tre dagar senare kunde han vandra omkring på gatorna i The French Quarter med samma tredelade kostym förstörd av intorkade spyor, osammanhängande mumlande och hög som ett tvåvåningshus.

Booker var den störste New Orleans-pianisten av dem alla — må Professor Longhair, Mac Rebennack, Allen Toussaint och Tuts Washington förlåta mig! — men han var hopplöst dålig på att förvalta sin talang. Han föddes 1939, samma år som Jelly Roll Morton dog! (Ett faktum han själv gärna påpekade.) Han gjorde sina första skivinspelningar som fjortonåring och han spelade med alla från Joe Tex och B.B. King till Ringo Starr och Aretha Franklin. Att han inte står som kompositör till La Franklins »So Swell When You’re Well«, vars inspelning han dessutom spelar på, måste bero på att han sålt rättigheterna för att få pengar till knark…

Alla såg honom som ett geni, men själv led han av paranoia och var övertygad om att han var jagad av CIA. Han var heroinslav sedan tonåren, han gjorde flera vändor i fängelse och med åren gled han allt längre in i en mental återvändsgränd. Sista biten i hundratjugo kilometer, utan bromsar.

Under mitten av sjuttiotalet turnerade han ett flertal gånger i Europa, men efter 1978 och fram till sin död vintern [983 lämnade han aldrig New Orleans. Hans död var både sorglig och solkig. Under sina sista månader fyllde han sin kropp med sprit och undermåligt kokain och efter en särdeles intensiv kväll på en bar på Orleans Street körde någon honom till akutavdelningen på ett sjukhus. Någon i personalen satte honom i en rullstol och glömde bort honom…

När han sent omsider upptäcktes var han redan död. En dryg vecka tidigare hade han gjort sin sista spelning… inför fem betalande gäster på hålet-i-väggen The Maple Leaf Bar! Samma ställe som den här CD:n är inspelad på, under spridda tillfällen åren 1977-82. Och vilket fantastiskt testamente det är!

Med oerhörd precision, explosiv attack och fullständigt halsbrytande kast i repertoaren — från latinoschlager till Chopin via Lloyd Price och Ray Charles — ger han oss sin egensinniga musikaliska vision. Han sjunger Larry Williams »Slow Down« med en intensitet som nästan skrämmer, hans egen »Papa Was a Rascal« blir mullrande rock’n’roll och hans pianospel pendlar mellan häpnadsväckande pyroteknik och djupaste, sorgsnaste vemod. Han kombinerar Jelly Roll Morton, Liberace, Professor Longhair och Thelonius Monk i en och samma dragning längs tangenterna.

Och ingen som någonsin tjusats av pianots möjligheter kan rimligen stå emot.

ROYAL TRUX

Cats and Dogs

[Drag City CD]

2. På tal om droger och skit, så tror jag inte att den här amerikanska duon skulle platsa i någon av Socialstyrelsens sundhetskampanjer heller… Attityden är definitivt »slacker« och soundet är ett metadondrön med lika delar vriden deltablues, ett rasslande Gun Club och Rolling Stones när de var som allra mest uppjagade och falskspelande i slutet av sextiotalet. Det är väl ingen tillfällighet att den ene duomedlemmen, Neil Hegarty, spelade i gruppen Pussy Galore, som gjorde en cover-kassett på hela »Exile on Main Street«!

Det är ett soundtrack till en kallsvettig mardröm, en resa genom fiendeland. Det är en desorienterad bluesmutation där sprakande fuzzmuller och primitiva syntar möter sliriga slidegitarrer, där det speciella sug som uppstår är slött och spökligt och hela tiden är på väg att falla i bitar. Som ett Sonic Youth-skelett rasslande i natten.

Det är oerhört pretentiöst, men också väldigt lockande.

MEL SMITH & THE NIGHT RIDERS

Pretty Plaid Skirt (and Long Black Sox)

[olagligt CD-spår]

3. »Born Bad« är en älskvärd serie piratplattor som samlar ihop originalversionerna av alla de inspelningar The Cramps har gjort coverversioner på, plus de låtar man snott inspiration eller mer eller mindre igenkännbara delar från, plus låtar man spelat live och en och annan låt man borde ha tagit sig an! Serien är med andra ord ett välgjort kärleksarbete och ett måste för alla med böjelser för skräpkultur och vild, primitiv rock’n’roll.

Jag har precis lagt händerna på volym sex, som rymmer sin beskärda del av förryckta och sinnessvaga klassiker. Tre av det amerikanska sextiotalets mest upphetsande garagerockare — The Sonics »He’s Waitin’«, The Sparkles »Hipsville 29 B.C. (I Need Help)« och The Wailers »Dirty Robber« — samt en dos obskyr rockabilly är nog för att höja pulsen på den mest trögsinta, medan Dean Carters fullständigt sanslösa version av »Jailhouse Rock« är en garanterad hjärtattacksframkallare. »Dean är inte bara så upphetsad att han schabblar bort texten, han spelar också det mest spastiska gitarrsolo ni någonsin kommer att få höra«, för att citera den upplysta omslagstexten.

Ändå är det Mel Smith och hans Nightriders jag spelar om och om igen. Inte för den oemotståndligt sexistiska minimalisttexten utan för att inspelningen har det fräckaste, mest drivande och maniska kompgitarrspel jag någonsin hört. Plus de mest effektfulla slagverk jag hört på en rock’n’roll-platta. Och ett par oerhört välplacerad skrik. Allt naturligtvis snott från Bo Diddley, men framfört med en sådan frenesi att alla eventuella invändningar fastnar i halsen.

THE FOUR TOPS

It’s All in the Game

[Motown-singel]

4. Skönhet, värme, romantik, harmoni, perfektion. En två minuter och fyrtiofyra sekunders tur-och-retur-resa till himmelen med Levi Stubbs vid rodret. Om jag fick ta med mig en enda Motown-skiva till den där öde ön så skulle det bli den här! Melodin komponerades 1912 av en amerikansk vicepresident, fick en text 1951 och spelades in av bland andra den svarte croonern Tommy Edwards, som fick en hit med sin inspelning. Sju år senare hade han fortfarande inte lyckats följa upp sin framgång. Alltså spelade han in en ny version av »It’s All in the Game«, den här gången med en lätt R&B-touch. Inspelningen rusade i topp på både den amerikanska och den engelska försäljningslistan!

Fem år senare tog Cliff Richard låten till en andraplats i England och 1979 klädde Van Morrison av den i en intensiv tolkning på sitt album »Into the Music«. Men den i särklass bästa versionen står The Four Tops för. Den spelades in 1970, när gruppen för länge sedan passerat sin storhetstid, och nådde en mycket blygsam placering på hitlistan. Trots det är det en nästan ruskigt perfekt inspelning.

Arrangemang, produktion och gruppens röster smälter ihop i en enhet där alla delar går in i varandra och kompletterar varandra, samtidigt som alla beståndsdelar har ett helt eget värde och ett helt eget liv! Man kan lyssna till och njuta av hur de olika rösterna avlöser varandra, griper tag i varandra, ställs mot varandra och tillsammans bygger upp stämningen. Man kan låta sig totalförföras av Stubbs perfekta balansgång mellan sentimentalitet och känslomässigt engagemang. Man kan gång på gång lyssna till hur snyggt stråkarna glider in och ut ur arrangemanget.

Man kan häpna över hur snyggt en dragning längs skira harpsträngar slår en bro mellan inledningens effektfulla hi hat-rytm och det tamburinspel som sedan för låten framåt. Man kan hänga upp sin lyssning på den känsligt kommenterande elgitarren, som omärkligt växer fram ur en försiktig, nästan ohörbar akustisk kompgitarr.

Man kan också bara låta sig svepas med på den våg av osedvanligt välformulerad romantik som de här olika beståndsdelarna bygger upp och som bara sväller och sväller…

BRYAN FERRY

Will You Love Me Tomorrow

[Virgin-singel]

5. Vem sa romantik? Här är mer, mycket mer, från en man jag räknat ut för länge sedan. Och från ett album som är tämligen dött för övrigt. Undvik dessutom att se den patetiska videon…

Men den gode Ferry har verkligen lyckats med sin tolkning av The Shirelles tidiga sextiotalsklassiker, skriven av Gerry Goffin och Carole King och förmodligen det allra vackraste av parets många små mästerverk. Att en man, en medelålders man dessutom, med bibehållen stolthet skulle kunna sjunga den här texten om trevande tonårssexualitet trodde jag aldrig var möjligt. Vilket inte gör Ferrys triumf mindre.

Till en naket avskalad och helt igenom syntetisk bakgrund — som ändå lyckas vara både pockande sensuell och skirt romantisk, på ett sätt som bara John Martyn brukar klara av — sjunger Ferry så att mitt hjärta blöder. Och inte verkar han fundera över om han ska ge upp sin oskuld, snarare iklär han sig rollen av en man som sett igenom den romantiska illusionen och skådat de verkliga spelreglerna. Någon som levt och älskat, någon som fått sina törnar och ändå vill gå vidare. Någon som inte är rädd för att visa sin osäkerhet. En modern man.

ROY LONEY & THE A-BONES

Boy Meets Bones

[Norton-EP]

6. Det här är ett annat sätt att vårda musikaliska rötter. Loney känner ni som sångare i The Flamin’ Groovies, när den gruppen var som allra bäst. New York-gruppen The A-Bones spelar rockabilly med en frenetisk attack och övertygelse som lyfter deras musik långt bortom allt snack om femtiotalsnostalgi. I deras händer blir femtiotalets musik nittiotalets musik — rock’n’roll som tidlös kraft och glädjekälla.

Deras samarbete med Loney är både logiskt och fräckt — han har alltid varit som bäst i femtiotalsbaserat material och The A-Bones ger honom precis rätt stöd. Man inleder med en uppkäftig version av The Heards obskyra garagerockare »Stop It Baby« (kolla på »Pebbles« # 7) och fortsätter med tre låtar som är så obskyra att jag inte på rak arm kan härleda dem. Alla manglas med en tyngd och en auktoritet som inte ens The Blasters hade kunnat ställa upp med. Soundet är fett och skitigt — oavsett om det är rock’n’roll eller en extatisk R&B-ballad som »You Know What You Can Do« — och det är inte helt utan problem som Loney gör sig hörd över det underbara oväsendet. Slamrande trummor, spetsiga gitarrer, brölande saxar — gud, att det fortfarande kan kännas så rätt!

PAUL THOMPSON

What I Don’t Know Won’t Hurt Me

[Stax-singel]

7. Mitt favoritspår i hela den nya monumentalboxen »The Complete Stax/Volt Soul Singles« — 9 CD med det legendariska bolagets singelproduktion under åren 1968-71. Och precis som i den första volymen finns här lite väl mycket dödkött för att jag helhjärtat ska rekommendera er att lägga över tusen kronor på härligheten. Det här spåret måste emellertid höras. Till varje pris.

Låten är skriven av den ypperlige låtskrivaren George Soule och är en sugande midtempoballad i klassisk sydstatsskärning. Jag vet inte mycket om Paul Thompson, men precis som Bryan Ferry i »Will You Love Me Tomorrow« sjunger han som en man som upplevt både kärlekens framsida och dess baksida. Luttrad, lite tilltufsad och med ett vemod värdigt Percy Sledge i rösten talar han om för sin kvinna vad livet lärt honom om kärlek: »Jag förstår att köttets lust är stark, jag förstår att det ibland händer saker som inte borde hända, men det är OK… bara jag slipper veta vad det är du gör bakom min rygg.« Och för att inte helt utplåna sig själv: »Jag utgår från att det samma gäller för mig…«

Inspelningen är producerad av Barry Beckett och gjord i Muscle Shoals-studion. Och det är gjort med osviklig smak och kontrollerad, men brinnande passion — precis det som vid den tiden präglade den här konstellationens alla jobb. Det är för övrigt remarkabelt hur tidlösa de allra flesta Muscle Shoals-produktionerna från slutet av sextio- och nästan hela sjuttiotalet är, och hur lätta de är att identifiera. Här krävs det inte mer än ett enda av Roger Hawkins kantslag på virvelkaggen, sex sekunder in i låten…

JIMMIE DALE GILMORE

Spinning Around the Sun

[Elektra CD]

8. Jimmie Dale Gilmore är den i den nya generationen av »singer/songwriters« från de amerikanska sydstaterna som tydligast anknyter till den genuina countrytraditionen. Att höra honom sjunga är att höra Jimmie Rodgers, Hank Williams, Lefty Frizzell och Roy Acuff. Hans säreget klagande röst har en uråldrig ansats som för alltid kommer att förankra honom i de stora legendernas värld, och hans musik genomsyras av en utpräglad känsla för de mest hållbara av countrymusikens formideal. Men han använder sig aldrig av det förflutna som en påklistrad effekt, han tar sig ner till traditionens kärna och skapar av den något som är både personligt och tidlöst.

»Spinning Around the Sun« är hans fjärde platta och de är alla mättade av dofter och atmosfär, de är alla vidöppna och lättillgängliga i sin obekymrade blandning av rakt sväng och musikalisk glädje, de är alla femstjärniga.

Här blandar han eget material med några från kompisen Butch Hancocks penna och några från den sparsmakade Al Strehli, vars »So I’ll Run« är så ljuvlig att man kan dö! Så slänger han in en Elvis-låt och en Hank Williams-klassiker och en duett med Lucinda Williams och allt känns så förbannat naturligt!

RAINER

Life Is Fine

[Demon CD-spår]

9. Rainer Ptacek tillhör gänget kring Giant Sand. Han var en av medlemmarna i den gruppens hobbyprojekt, The Band Of Blacky Ranchette. [986 gjorde han en fruktansvärt bra, numera svåråtkomlig platta under namnet Rainer And Das Combo. Det är en blixtrande intensiv, aggressivt nervig mix av välvalda blues-covers och eget material. En andlös slidegitarrversion av Santo & Johnnys hjärteknipande instrumentallåt »Sleep Walk« slår direkt mot det centrala känslosystemet. Tidigare i år kom CD:n »The Texas Tapes«, en rätt ointressant sak där vår man kompas av ZZ Top.

Mycket, mycket bättre är den platta som kom förra vintern, »Worried Spirits«, där han ensam med sin National-gitarr gör avklädd, blottställd blues som kryper långt in under skinnet på en. Allra bäst är en oväntad version av Willie Nelsons »Funny How Time Slips Away« och »Life Is Fine«, en tonsättning av ett Langston Hughes-poem. Med tvetydiga känslor… är det ändå inte bitterhet?… ser han tillbaka på en kärleksaffär som havererat:

You may hear me holler
you may even see me cry
But I’ll be dog gone
if you’ll ever gonna see me
die for love

Men tvärsäkerheten är ihålig, rösten allt för uppgiven. Och man har svårt att riktigt tro på honom när han tar Hughes avslutande, livsbejakande ord i sin mun:

I could’ve died for love
but for livin’ I was born

Det är i den motsättningen, mellan ord och mening, som inspelningen får sin laddning.

WILLIE NELSON

Funny How Time Slips Away

[Liberty LP-spår]

10. Rainers utmärkta cover fick mig att leta fram Willies originalinspelning. Låten hade varit en blygsam countryhit för Billy Walker året innan, men Willie gjorde 1962 den definitiva versionen på sin debut-LP. »And Then I Wrote« är en fantastisk platta, uppbyggd enbart kring Willies originalmaterial och med hans lakoniska röst i självklart centrumläge. Stilkänslan är total och en karriärprofil var skapad.

Låtarna är också till stor del sådana som följt Nelson genom åren — förutom »Funny« finns här även sådana välmejslade mästerverk som »Hello Walls«, »Darkness on the Face of the Earth«, »Undo the Right«, »Mr Record Man«, »Crazy« och »Touch Me«. Det är den yttersta melankolins provkarta, där den sargade kärleken och de svikna älskarna dominerar. Tungt. För att inte säga gastkramande.

Fast då ska man veta att låtskrivarproffset Willie faktiskt skrev »Funny How Time Slips Away« under en tio minuters bilfärd mellan husvagnen och musikförlaget han jobbade för! Det är för övrigt inte illa — att så lättvindigt omvandla ett slitet vardagsuttryck till en låt som vid det här laget spelats in i hundratalet olika versioner och fortfarande känns lika gångbar…

Enklaste och bästa sättet att skaffa sig Willies egen version är på den nyutkomna dubbel-CD:n »The Complete Liberty Recordings 1962-1964«, en prisvärd samling med alla hans inspelningar för Liberty på ett enda bräde. Missa för guds skull inte heller Willies senaste! »Across the Bordeline« är utan minsta tvekan årets platta.


Lennart Persson

Filed under: , Lennart Persson, POP #05+06,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: