Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Bok: ALAN LOMAX – The Land Where the Blues Began

Det finns ett par vita män som har framskjutna placeringar i den svarta blueshistorien. Det är inte Eric Clapton, inte John Mayall, och definitivt inte Gary Moore.

ALAN LOMAX

The Land Where the Blues Began

[Methuen]

DESSA MYCKET speciella herrar heter John och Alan Lomax, far och son, som vid olika tillfällen spelade in och samlade ihop värdefulla delar av USA:s rika musikaliska arv, från Jelly Roll Morton till Woody Guthrie.

Med bilen full av primitiv, otymplig utrustning reste de omkring i det imponerande Mississippi-deltat, längs den mäktiga floden och ut på de ändlösa bomullsfälten. Här — många mil från Tin Pan Alley och den kommersiella storstadsunderhållningen — förevigades en lång och seglivad musiktradition, som tidigare ägnats svagt intresse, framför allt för att den var svart, fattig och obildad.

På trettiotalet upptäckte John och Alan Lomax bland annat gitarrgiganten Leadbelly i ett fängelse i Louisiana och försåg USA med en ny nationalskald — vars »Goodnight Irene« och »The Midnight Special« i dag tillhör de obestridliga bluesklassikerna.

Deras insatser ter sig om möjligt ännu mer imponerande om man betänker att de gjorde sina inspelningar i ett samhälle som var starkt segregerat, våldsbenäget och farligt. Det räckte med att skaka hand med en svart person på gatan för att brännmärkas som »niggerälskare«. Alla som kom utifrån stämplades som Washington-agitatörer och hamnade ofta i finkan.

Situationen hade inte förändrats nämnvärt när Alan Lomax i början av fyrtiotalet var ute på egen hand för att fortsätta det mödosamma sångsamlandet.

Detta märks tydligt i den oerhört fascinerande skildringen »The Land Where the Blues Began« (Methuen), som är Alan Lomax egen berättelse om dessa musikaliska resor i södern. Boken börjar 1942 och slutar 1959 med obehagliga konfrontationer med rasistisk sydstatspolis. Lomax, själv sydstatsbo från Texas, blev arresterad upprepade gånger. Varken på Beale Street i Memphis eller i Coahoma County, Mississippi, ska vita och svarta umgås.

Genom hela boken hörs en speciell bluesrad:

Maybe I’ve done sumthin’ a little bit wrong. Stayed in Mississippi just a day too long.

Ändå är »The Land Where the Blues Began« inte skriven i moll. Långtifrån. Lomax, som i dag är i 75-årsåldern, berättar med föredömlig enkelhet och avväpnande kärlek om sina möten med dessa luggslitna, väderbitna och i förtid åldrade musiker.

Oftast handlar det om okända och sedan länge bortglömda förmågor, som med hjälp av bluesmusiken — samt moonshine whisky — kunde fly från den vedervärdiga vardagen, bort från det inhumana slavarbetet på bomullsfälten, vid dammarna kring Mississippi eller i fängelserna. Ett av de verkligt starka inslagen i boken är att Lomax låter människorna själv berätta utan att bli avbrutna: den kuvna sågarbetaren Will Stark, som önskar hans hy var några nyanser vitare; gamle Windy George, som hostar lungväv och lever på lånad övertid; Bad Eye som sitter av ett evigt straff på ökända Parchman State Penitentiary…

* * * * *

De blir alla solister i en mäktig symfoni, där sådana mytiska gestalter som Br’er Rabbit, Stackolee, Old Hannah, The Travelin’ Man, Casey Jones, Boll Weevil och, inte minst, Mister Cholly träder fram. Vi får kaskader av självbiografiska berättelser — kryddade med allehanda skvaller, skryt och lögner — som flyter fram som vacker poesi. Dessutom ger de en klar inblick i den sociala misär som majoriteten av de svarta i södern tvingades leva i.

Lomax fångar alieneringen, rastlösheten, förnedringen och upplösningen av kärnfamiljen i detta kastsamhälle. Här finns en närvaro som gör berättelsen levande. Vi nästan hör hur 250-kilosbandspelaren surrar i hörnet när gubbarna drar sina skrönor på Old John’s Barbershop i Clarksdale, Mississippi.

Författarens intresse kretsar i första hand kring de okända prototyperna av bluesmusiken, snarare än de i dag uppmärksammade stjärnorna. Den enda riktigt välkända artisten som kommer till tals här är en ung och ännu okänd barfotasångare kallad Muddy Waters, som Lomax spelade in 1941-42. Nyligen gavs dessa värdefulla inspelningar ut på CD — »The Complete Plantation Recordings« (Chess/MCA).

* * * * *

Via tåg, ångbåt eller landsväg följer han musikens rötter bakåt, ända till tiden före slaveriet. I kapitlet »The Hills« lyser den afrikanska solen som starkast. Här tar antropologen Lomax över efter musikologen Lomax.

Han är pedantisk och puritansk i sitt förhållande till bluesmusiken och har, dessvärre, mycket lite förståelse för en stor del av de kommersiella inspelningarna som gjordes speciellt för den svarta marknaden. Nära nog alla skivbolagsagenter framställs som skrupelfria utsugare. Här ger Lomax en lite väl förenklad, schematisk och »omusikalisk« bild. Det är det ursprungliga, naturliga uttrycket som först och främst räknas. Alan Lomax vill hitta musikens källa, inte kranen.

* * * * *

Det är dock förvånande att han slarvar med vissa sakuppgifter och inte varit mer noggrann beträffande mysterierna kring blueslegenden Robert Johnsons död. På senare år har det framkommit att Johnson inte alls blev mördad i Bogalusa, Louisiana — som blueskollegan Son House påstår i boken — utan förgiftades, 27 år gammal. Likaså anges fel kvinna som Johnsons mor.

Varför Lomax inte kollat med andra bluesforskare, exempelvis Peter Guralnick, som skrev »In Search of Robert Johnson«, är besynnerligt.

Troligtvis beror »misstagen« på att Lomax är mer intresserad av själva berättelserna än den faktiska sanningshalten. Robert Johnsons hårda, snabba och våldspräglade liv blir en del av mytbilden i sydstaterna. Verklighet stöps om till saga. Bortsett från dessa marginalanteckningar är »The Land Where the Blues Began« utan tvekan en av de absolut viktigaste och mest engagerande böckerna som skrivits om bluesmusiken.

Lomax visar att historien inte bara har skapats av kungar och presidenter, utan även av dessa okända, bortglömda människor som dag efter dag stod böjda över bomullsplantor, eller drev på en trilskande mula, byggde järnvägar och dammar. Och som sjöng högt och klart:

The sun gonna shine in my back door some day
The wind gonna rise and
blow my blues away…

I början av sextiotalet gav Atlantic ut en serie plattor med Alan Lomax fältinspelningar från 1959.

Dessa har nu återutgivits som fyra CD i en attraktiv box.


Micke Widell

Annonser

Filed under: , Micke Widell, POP #05+06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: