Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: MORRISSEY – Vauxhall And I

MORRISSEY

Vauxhall And I

His Masters Voice/EMI148

»In my own strange way I’ve always been true to you« (»Speedway«) Plötsligt dras en motorsåg igång. Den dränker musiken och försvinner inte förrän Morrisseys röst stänger av den med en text om ett mord, berättad ur offrets synvinkel.

Det skulle kunna vara en scen ur Hitchcocks »Psycho« eller en sen uppföljare till Leon Paynes sång med samma namn. Men det handlar om Morrissey. Det handlar, utan någon som helst tvekan, uteslutande om just Morrissey.

Det är första gången jag känner så, trots att jag nästan förbehållslöst älskat allt han över huvud taget gjort sedan The Smiths andra singel från 1983.

På »Vauxhall and I« river Morrissey ut sitt hjärta ur bröstkorgen utan att gömma sig bakom ett ironiskt leende.

Under 1993 gick tre av Morrisseys närmaste medarbetare bort — två av dem var dessutom några av hans få riktiga vänner — managern Nigel Thomas, videoregissören Tim Broad och Mick Ronson som producerade 1992 års »Your Arsenal«. Samtidigt beskylldes Morrissey, efter en konsert i Londons Finsbury Park, för att vara rasist. Projicerad över en gigantisk backdrop på scenen fanns en bild av några skinheads, och längst fram vid scenkanten svepte Morrissey in sig i en Union Jack under »National Front Disco«, en låt från »Your Arsenal« som debatterats sönder och samman ända sedan dess.

Efter det försvann Morrissey till Los Angeles. Han vägrade ge intervjuer i brittisk press, han tyckte inte att han behövde ursäkta sig för sitt beteende och det enda livstecknet under förra året var ett livealbum, »Beethoven Was Deaf«.

»Vauxhall and I« är inte ett bittert och utdraget svar till de som beskyllt honom för att ha missbrukat fascistoid symbolik. Morrissey anser sig, med viss rätt, stå över sådana anklagelser och hans värld är fortfarande uppfylld av allt det han alltid älskat och predikat för. Hans hatkärlek till London, England, ensamhet, vänskap och omvärldens uppenbara oförståelse för hans person.

Men redan på öppningsspåret, »Now My Heart Is Full«, finns en personlighet, man kan nästan kalla det för ärlighet, som han aldrig tidigare låtit lysa igenom lika starkt som nu. Vetskapen om dödsfallen i hans omedelbara närhet hjälper kanske till. Men också hans sångröst som låter mindre manerad, inte lika överlägsen som tidigare. Den ofta medvetet taffliga rockabilly som präglat en stor del av hans soloskivor är borta. Det som på »Your Arsenal« och framför allt på de sånger som dök upp på den periodens singelbaksidor alltmer började låta som Madness. Producenten Steve Lilywhite och det delvis nya band som medverkar på »Vauxhall and I« — med bland annat före detta Stingrays-basisten Johnny Bridgewood — har ersatt det med en ljudbild som för tankarna till Mott The Hoople; »Spanish Bombs« eller »Lost in the Supermarket« med The Clash och — i ärlighetens namn — Suede. Ingen kommer längre att kunna påstå att de saknar Johnny Man eller att The Smiths — hur bra de än var och hur mycket de än betydde för en hel generation, mig själv inkluderad — var något annat än en trampolin för Morrisseys dröm om att en vacker dag kunna spela in ett album som »Vauxhall and I«.

I texten till »Now My Heart Is Full« tillåter han också, för första gången på mycket, mycket länge, sina litterära referenser att ta överhanden. Här handlar det om Dallow, Spicer, Pinkie och Cubitt från Graham Greenes »Brighton Rock«. Och den som anser det vara ett uttryck för elitism eller snobbism får hemskt gärna tycka det. Det är nästan en förutsättning. Om ingen skulle tycka illa om honom, om alla skulle inse hans genialitet, skulle han inte vara Morrissey, den Morrissey vars hängivna lärjungar är evigt tacksamma för att han en gång fick oss att läsa Thomas Hardys »Tess« eller Jane Austens »Emma«.

»Vauxhall and I« är Morrisseys tredje odödliga mästerverk. De två andra — episka »The Queen Is Dead« och den plågsamt bittra och fortfarande underskattade »Strangeways Here We Come« — spelade han in med The Smiths. Men »Vauxhall and I« är Morrisseys personliga triumf.

Jag kan bara komma på en enda artist som verkat under det här århundradet som tål att jämföras med Morrissey. Och det är Bob Dylan. Om The Smiths två sista album var Morrisseys motsvarighet till »Blonde on Blonde« och »Highway 61 Revisited« är »Vauxhall and I« hans »Blood on the Tracks«. Bob Dylan är också den enda nu levande poet vars texter någonsin varit i närheten av Morrisseys.

Andres Lokko

Annonser

Filed under: Album #07, Andres Lokko, Betyg 10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: