Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Al Green

Hyllad av Talking Heads och Orange Juice. Återupptäckt — och återuppväckt — av Fine Young Cannibals. Jan Gradvall porträtterar en unik soulartist i samma division som Marvin, Curtis och Aretha.

DEN 25 OKTOBER 1974 förändras soulhistorien. Al Green befinner sig i sitt hem i Memphis. Han står i duschen. Hans före detta flickvän, Mary Woodson, stormar plötsligt in. Hon tar tag i en kastrull med kokande majsgröt och häller den över honom. Därefter tar hon en pistol, hans pistol, och skjuter sig själv till döds. Medan polisen undersöker brottsplatsen förs Al Green till sjukhus med andra gradens brännskador.

Al Green har själv förnekat att den händelsen var den avgörande till att han två år senare blev pånyttfödd kristen och övergav soulmusiken, men den som lyssnar på Al Greens skivor märker att den händelsen markerar en påtaglig förändring i hans musik. Albumet »Al Green Explores Your Mind«, som gick upp på listorna i januari 1975 men var inspelat innan tragedin, blev det sista i en osannolik svit av sex mästerliga album i följd på Hi-etiketten.

* * * * *

De tre album Al Green därefter gav ut på Hi var, för att låna den amerikanske kritikern Robert Christgaus ord, »ojämna, men också excentriska och inspirerade, sammanflätade med halvimproviserade låtar som fungerade som första klassens utfyllnad, samt som en eller två smärtsamt personliga, för att inte säga paranoida, paradnummer«. Låten »Love Sermon«, från »Al Green Is Love« från 1975, är ett exempel på det sistnämnda. Det är inte kalla ilningar man som lyssnare känner längs ryggraden. Det är brännhet majsgröt.

Första gången jag själv hörde Al Green var tidigt 1980-tal. Det som fick mig att gå ut och köpa Al Greens »Greatest Hits Volume 2« var singeln »L-O-V-E (Love)« från 1981 med den skotska popgruppen Orange Juice. Allt som var utgivet på etiketten Postcard Records, där även till exempel Aztec Camera ingick, var lag på den tiden. Jag brevväxlade med bolagets ägare Alan Horne ett par år. Av honom beställde jag gamla Postcard-singlar, som Orange Juice »Blue Boy«, med ett omslag färglagt med tusch av tonårspraktikanten Bobby Gillespie, och det var också av Alan Horne jag fick de nya Postcard-singlarna med posten.

* * * * *

När »L-O-V-E (Love)« droppat ned i brevlådan, och jag spelat sönder den, föreföll det naturligt att kolla upp originalet. Jag hade hört talas om Al Green tidigare, i samband med Talking Heads cover av »Take Me to the River«. Att jag valde »Greatest Hits Volume 2« berodde på att just »L-O-V-E (Love)« och även »Take Me to the River« var med på den volymen. Efter ett par veckor, med den skivan ständigt snurrande på skivtallriken, började jag gräva vidare i skivaffärer, och nu, tolv år senare, har jag fortfarande inte slutat spela Al Green.

Vad är det som gör Al Greens musik så unik? Hans sång skulle kunna vara själva definitionen på orden passion och lidelse. »Passion is no ordinary word«, som Graham Parker en gång sjöng. Nio av tio artister som beskrivs vara passionerade skulle också lika gärna kunna kallas entusiastiska eller ihärdiga, men Al Green är något annat.

Gränsen mellan passion och sjuklig besatthet är hårfin och Al Green, som hela sitt liv slitits mellan sex och religion, balanserar precis däremellan.

Willie Mitchells produktion färgsätter Al Greens svartvita känslolägen. Efter att Mitchell länge varit missnöjd med ljudet på alla skivor han hörde, »det lät inte tillräckligt hårt och distinkt« som han en gång sagt i en intervju, satte han sig själv vid kontrollbordet. Med hjälp av ett studioband bestående av bland andra trumslagaren Al Jackson, som spelat på många Stax-inspelningar, och brödratrion Hodges på bas, gitarr respektive orgel, gjorde Mitchell minimalistiskt avskalad, bitvis nästan elak soul — stilettsoul — som hugger sig in i lyssnaren. Inget ont om Entombed, men i jämförelse med Mitchells produktion på Al Greens skivor, låter de väldigt oerfarna och försynta.

På albumet »Let’s Stay Together« gör Al Green en version av The Bee Gees »How Can You Mend a Broken Heart«. Det finns en oskyldighet i originalversionen, en sedvanlig påminnelse om att en poplåt bara är en poplåt, men Al Green tar texten på blodigt allvar. För honom är detta ingen kärlekssång. Det är förfrågan på liv och död, med händerna runt strupen på Gud, om hur man lagar ett hjärta som är brustet i bemärkelsen att det verkligen blöder. Han viskar nästan hela låten igenom. Kraften räcker inte till något annat. Efter sex och en halv minut har Al Green inte fått något övertygande svar, men soulhistorien har fått en klassisk inspelning.

Det finns en Al Green-låt för varje betydande ögonblick i livet. Hans första miljonsäljare »Tired of Being Alone«, som utnämnts till den näst bästa singel som gjorts i en omröstning i New Musical Express (se lista), är den definitiva inspelningen om ofrivillig ensamhet. Att bli kär börjar med »L-O-V-E (Love)«, fortsätter med »Let’s Stay Together«, mognar med »I’m Still in Love with You« och triumferar i »Love and Happiness«, eller kanske till och med i »Let’s Get Married«.

* * * * *

Exakt vad som framkallade den före detta flickvännens vrede den där ödesdigra dagen 1974 lär vi aldrig få veta, men Al Green har haft, och har, en sällsynt förmåga att framkalla otyglade känslor. I en intervju häromåret ombads Al Green kommentera hur han kunde skriva alla dessa miljonsäljare, vilka märkligt nog på samma sång låtit såväl tillgivet fromma som uttalat sexuella. Al Green: »Jag skrev alla de sångerna på grund av sinnlighet, på grund av kärlek, på grund av champagne, vin, kvinnor, privata jetplan, snabbt leverne, spenderande snabba pengar på snabba bilar och snabba kvinnor. Det var på det sättet jag skrev dem, och det var på det sättet jag sjöng dem.«

* * * * *

Al Green, som i födelseattesten stavade sitt efternamn Greene, började nio år gammal sjunga i en gospelkvartett tillsammans med sina tre bröder. När Al Green blev ertappad av sin far med att lyssna på »profan musik«, närmare bestämt Jackie Wilson, fick han dock sluta; all annan musik än gospel var strängt förbjuden. Al Green har heller aldrig klippt av sina gospelrötter. Efter albumet »Love Ritual« 1978 övergav han profan musik helt och hållet, och det aktuella albumet »Don’t Look Back«, producerat av David Cox & Andy Steele från Fine Young Cannibals, är Al Greens första profana album sedan dess.

»Don’t Look Back« är en värdig comeback för Al Green. Hans återupptäckare David Steele och Andy Cox understryker att de tillhör musikvärldens smartaste och mest avundsvärda personer. Efter att ha blivit miljonärer med Fine Young Cannibals album »The Raw and the Cooked« från 1989, tycks de enbart ha ägnat sig åt att A) sova och slöa, B) äta svindyr japansk mat, c) leta italienska kläder och D) producera Al Green. Vem skulle gjort annorlunda? Cox och Steele, som redan under tiden med The Beat visade att de har en unik känsla för rhythm’n’blues, lockar här fram det bästa hos Al Green, utan att för den skull kopiera de gamla Mitchell-produktionerna.

* * * * *

Det är många som intygat om Al Greens storhet på scen. Chris Heath skrev i Daily Telegraph om en lysande konsert på Royal Festival Hall i somras. En tredjedel av konserten befann sig Al Green ute bland publiken. Allt avslutades sedan med en sju-åtta minuter lång »Tired of Being Alone« då Al gick omkring, dränkt i blommor, pussande kvinnor i publiken.

Robert Chritgau har skrivit om konserter under storhetstiden på sjuttiotalet. Al Green var iklädd skräddarsydda kläder »som exponerade alla väsentliga kroppsdelar«, men han bar inte de glamorösa, glittriga kreationer soulsångare blivit kända för. Al Green såg i stället ut »som om han precis klivit av en Greyhound-buss«. Han brukade till och med ha en axelväska med sig in på scen och uppträdde alltid orakad.

En som säkerligen sett, eller läst om, Al Greens tidiga konserter var Kevin Rowland i Dexy’s Midnight Runners. Kevin & Co såg ut exakt som om de klivit av en Greyhound-buss. När jag köpte Al Greens »The Belle Album«, hans första skiva utan Willie Mitchell, insåg jag också varifrån Dexy’s Midnight Runners hämtat sina blåsarrangemang. Några stölder är karbonkopior.

»The Belle Album« från 1977 bemöttes med extatiska recensioner i USA men Hoppade helt försäljningsmässigt. Al Green har producerat skivan själv, och det kräver ett halvdussin lyssningar innan man kan glömma tanken på vad Mitchell kunde gjort med dessa låtar. Det som sedan växer fram är soulmusik som exorcism, med en produktion renskalad till hypnotisk briljans.

I spåret »Belle« sjunger Al Green: »It’s you that I want but it’s Him that I need.« Sex eller religion.

Det finns en del paralleller mellan Al Green och Van Morrison. Inte bara vad det gäller deras utomjordiska sångröster, deras grubblerier religion kontra sex, hybriden mellan blues och soul, utan även vad det gäller kvaliteten på deras album.

Van Morrison har gjort så många bra album att en »Greatest Hits« med honom ger en förenklad, stympad bild av hans musik. Fallet är detsamma med Al Green. Den som är nyfiken på Al Green utgår därför lämpligen efter shoppinglistan här intill.

* * * * *

Samtliga tio album han gjorde med Willie Mitchell, från »Green Is Blues« 1970 till »Have a Good Time« 1976, är värda att äga, men eftersom en ganska liten del av POP:s läsare är miljonärer, gäller det att vara selektiv. Börja med »Call Me« och »Let’s Stay Together«, som precis som alla andra Hi-album finns återutgivna både på vinyl och CD av engelska Demon.

Elvis Costello, en av eldsjälarna bakom denna återutgivningsetikett, lär för övrigt ha startat Demon av en enda huvudanledning — att få ge ut Al Green.

Lyssna sedan vidare. »Tokyo… Live« från 1981 är ett lysande livealbum och på flera av hans gospelalbum, kanske främst »Truth n’ Time«, finns det spår som får en att känna lukten av brännhet majsgröt. Även nya albumet »Don’t Look Back« är en bra introduktion. Hela sju spår på skivan innehåller ordet »love« i titeln, vilket egentligen räcker som rekommendation.

L-O-V-E. Ingen har uttalat det ordet tydligare och mer innerligt än Al Green.


1. Call Me [1973]
2. Let’s Stay Together [1972]
3. The Belle Album [1977]
4. Al Green Explores Your Mind [1974]
5. I’m Still in Love with You [1972]
6. Livin’ for You [1973]
7. Al Green Gets Next to You [1970]
8. Al Green Is Love [1975]
9. Tokyo… Live [1981]
10. Don’t Look Back [1993]


Jan Gradvall

Filed under: , Jan Gradvall, POP #05+06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: