Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Nisse Hellberg

Lennart Persson pratar gamla bluesfarbröder med Wilmer X’ Nisse Hellberg inför första soloplattan.

NISSE HELLBERG har just mixat färdigt sin första soloplatta, »Röster från södern«. Tretton låtar som alla är rotade i bluestraditionen.

Peps Persson har en framträdande roll på plattan, som är gjord utan inblandning från övriga Wilmer X-medlemmar.

I stället har Nisse samlat ihop »ett riktigt bluesgäng« med Niklas Medin på keyboards, Nikke Ström på bas, Håkan Nyberg på trummor och saxofonisterna Janne Erlandsson och Jonas Palm som blåssektion.

Inspelningarna, som ges ut i början av nästa år, gav oss anledning att låta Nisse utveckla sin syn på bluesen. Vad den betytt för hans egen musikaliska utveckling, vad det är i den som fortfarande lockar honom.

Dessutom berättar han om sina egna förebilder och favoritinspelningar.

— Jag säger hellre att jag har gjort en platta med rhythm’n’blues, än med blues.

— Folk har ibland förutfattade meningar om »hur man gör en bluesplatta«. De tror att det är ett slarvigt och slött projekt där man drar av en rad tradiga covers. Men för mig är det här ett lika ambitiöst projekt som alla mina andra inspelningar, och låtarna och texterna är till hundra procent mina. Men det är väl något som folk själva får upptäcka när de lyssnar…

— Det var ju så att jag själv letade mig fram till vad som var bra i bluestraditionen, vilka artister som hade rätt attityd och gjorde det bästa av den.

— Det är svårt att teoretisera över bluesen. För mig har det alltid varit något magiskt. Mina bröder hade till exempel alla Stones-plattorna och jag gillade alltid de bluesigaste låtarna. Men det var ingen som lärde mig att just det var blues eller att det skulle vara något speciellt med det.

— Men det handlar naturligtvis om kärvheten, och känslan. Det finns ingen annan musikform som är så helt beroende av att den rätta känslan infinner sig. Det är därför så mycket blues är fantastisk, men det är också därför så mycket blues är så tråkig.

— Jag har mycket svårt för att reservationslöst svälja all blues, precis som jag har svårt för människor som gillar precis all blues — och inget annat. Av precis den anledningen påstår jag till och med för mig själv att jag inte gillar blues. Det måste finnas en nerv. Och samma nerv finnsju i många sorters musik. Om den är bra. Den finns i countryn precis som i bluesen.

— Värst är folk som bara gillar femtiotalsrock. Hur kan man bry sig om Jerry Lee Lewis om man inte gillar Jimmy Reed? Vad är skillnaden? Rocken kommer ju ur bluesen. Det vet ju alla.

— Att jag i elva-tolvårsåldern började gilla T Rex och Gary Glitter berodde säkert på att det fanns så mycket rock’n’roll i deras musik. Sedan blev det Stones igen, och kanske hade man ett vagt begrepp om vem Chuck Berry var. Helt naturligt började man leta upp originalen. Jimmy Reed, Slim Harpo, Bo Diddley, Muddy Waters.

— Men allt var väldigt omedvetet innan jag träffade Jalle och Clas. (Lorensson och Rosenberg, medgrundare till Wilmer X/red:s anm). Plötsligt var det någon som visade mig plattorna, och jag blev mer medveten om att det var det jag gillat i den musik jag lyssnat till tidigare. Att det även i Elvis musik fanns massor av blues.

— Det var vid den tiden som Muddy Waters gjorde något slags comeback, med en räcka kanonplattor på Blue Sky. Det var rått och det var rätt. »Hard Again« var en av de verkligt viktiga plattorna i min musikaliska utveckling, och i Wilmers.

— Hound Dog Taylor var också en hörnsten. Det fanns något i hans musik som stod för exakt det vi ville vara. Mitt i prick. Råare kunde det inte bli. Det var så respektlöst och traditionsbundet på samma gång. Man ska inte vara undergiven, man måste göra något eget. Samtidigt som man måste veta vad man sysslar med.

— Och så får man inte heller vara för seriöst lagd, då blir man lätt patetisk. Stones tog till exempel mycket från en förhållandevis lättsam bluesartist som Slim Harpo, och man var lite rädda för låtar som nästan varit hits. Då är det lättare att hitta ett tuffare uttryckssätt än om man närmar sig den med gravallvar.

— Över lag är bilden av bluesen lite begränsad, den är inte bara elände och svårmod. Själv älskar jag storstadsvarianten, rhythm’n’blues, som ju föddes i en tid av oerhörd optimism. Och de texter jag fastnade för är inte nödvändigtvis de smärtsammaste eller mest utlämnande. Men de måste alltid ta tag i känslan. Den smartaste texten är inte alltid den bästa — en firad låtskrivare som Willie Dixon blir exempel ibland alldeles för smart för sitt eget bästa. Det är en balansgång.

— Utbudet av blues på den tiden vi drog igång Wilmer var så mycket mindre än vad det är i dag. Det var mest gitarrbaserad blues som fanns utgiven på skiva, all den här underbara rhythm’n’bluesen var inte ens återupptäckt. Och jag gillade inte den rena gitarrbluesen. Med våra begränsningar tyckte jag det var bättre att utforska Slim Harpo än Albert King. Det finns alldeles för många vita bluesmusiker som står på barer och harvar gitarrsolon!

— Som vit musiker kan man inte komma riktigt nära den riktiga bluesen, den från bomullsfälten, den svarta folkmusiken. Men man har större chans om man går tillbaka till ursprunget. Vi i Wilmer har alltid varit skoningslösa mot alla som haft sin musikaliska utgångspunkt längre bak än i den engelska sextiotalsbluesen. Jag hörde nyligen en radiointervju med en svensk musiker som talade om sig själv som bluesmusiker, men inte nämnde en enda svart musiker! Skandal…

— För mig handlar grävandet, letandet och lyssnandet om att aktivt söka nya byggstenar för att skapa djup och variation i min egen musik. På min platta finns till exempel tre fyrtiotalsbaserade låtar, som jag aldrig kunnat skriva för ett halvår sedan. Jag visste inte ens vad ackorden hette!

— Tio favoriter? Visst… men ett sådant urval kan aldrig bli definitivt. Det finns säkert 60 inspelningar till som skulle platsa på min lista!

— Vissa låtar är så kända att man inte kan prata om dem, men de måste vara med i alla fall. Att beskriva Muddy Waters »Hoochie Coochie Man« (Chess/1954) är som att beskriva livet. Allt utgår från den. Och den har allt.

— Jimmy Reeds »Honey Where You Going« (Vee Jay/1956) har världens bästa beat. Tyvärr är det bara direkt undermåliga alternativversioner som dyker upp på återutgivningarna. Masterbandet är säkert bortslarvat. Det är bara min singel som gäller…

— Den ultimata munspelslåten är »Steady« (Rex/1961) med Jerry McCain. Inte en enda ton skulle jag vilja ändra. Om jag kunde spela munspel så skulle jag spela precis så!

— Bästa låten med Slim Harpo skulle kunna vara »Shake Your Hips«, men jag väljer »Don’t Start Cryin’ Now« (Excello/1961). Det är ren rock’n’roll, fast som blues. Den går väldigt snabbt — och en snabb låt har ett oerhört försprång hos mig. En långsam låt måste vara så mycket bättre för att nå fram, den snabba är hemma bara på snabbheten!

— Jimmy Reeds »Going to New York« (Vee Jay/1958) har krupit på mig utan att jag riktigt förstår varför. Kanske för att jag la den på en kassett jag lyssnade till när jag själv åkte till New York…

— Lightning Slim är en av mina absoluta favoriter. Jag älskar över huvud taget Jay Millers Excello-produktioner, med en ljudbild som är luftig och så tuff på samma gång. För mig är Miller en producent i samma liga som Phil Spector. Och »I’m Warning You Baby« (Excello/1962) väljer jag för att den är så hotfull, så skrämmande.

— En del blues är lite mer otillgänglig — intensivare och svårare att ta till sig. Jag var sen med att upptäcka en del av de tyngre grejerna. Det som är riktigt blått, mer blues än Slim Harpo. Eller så är det bara så att det är roligare att upptäcka de udda artisterna. Och så helt plötsligt har man tio olika plattor med Lightning Slim och bara en med Elmore James, en dålig dessutom! Då är det dags att börja handla. Elmores »It Hurts Me Too« (Chief/1957) skulle jag inte kunna leva utan. Jag älskar titeln, jag älskar texten i kombination med låten — det är ovanligt att blues är så ödmjuk.

— Var det gäller munspelsblues så finns det ingen mer stilbildande än Little Walter. Allt utgår från honom. »Rollercoaster« (Checker/1955) är kanske egentligen inte hans bästa inspelning, men kombinationen med Bo Diddley på gitarr är dödlig. Det är Diddleys riff. Kan man packa ihop de två på en låt så måste det ju bara bli kanon!

— Otis Rush var ytterligare en sen upptäckt, Thomas Holst spelade »All Your Love« (Cobra/1958) för mig och det är obegripligt att jag hade missat ett sådant mästerverk! Det är en fantastisk låt, med en enorm kraft och ett gitarrsound som är otroligt. Plus ett klassiskt tempobyte — håret ställer sig på ända!

— Jimmy Rogers »Walking by Myself« (Chess/1956) lär vara en stulen låt, men det gör den inte nödvändigtvis till en sämre inspelning. Det är en av de absolut tydligaste blueslåtarna — med en melodi som är oerhört slagkraftig, utan att frångå traditionen. Kompet — med fantastiske munspelaren Walter Horton, pianisten Otis Spann och trummisen Fred Below — är suveränt. Det är verkligen ett band i absolut högform!

— Min framtid med bluesen? Om jag vill så blir jag säkert bättre ju äldre jag blir. Så är det ju med all musik — ju äldre man blir ju duktigare musiker blir man. Dessutom blir man förhoppningsvis en känsligare människa. Med lite mer erfarenhet — man har ju redan gått på en del blindskär…

— Men jag vet inte om jag vill åldras som något slags bluesman. Jag vill hitta min egen stil, även om jag aldrig kommer undan själva bluesens attityd.

— Den kommer alltid att finnas där.

— För övrigt har jag inga svar på hur bluesen ska låta eller hur den ska utvecklas. Förr trodde jag att det fanns en tvärsäker, absolut sanning om hur det skulle vara och hur det skulle låta. Det tror jag inte längre…


Lennart Persson

Annonser

Filed under: , Lennart Persson, POP #05+06, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: