Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Del Shannon

Den 8 februari 1990 satte Del Shannon ett gevär mot pannan. Hans Olofsson berättar om hans liv.

VAD FANNS DET för likhet mellan en kamera och en rock’n’roll-manager på den tiden rocken var ung? Båda hade talang på att ljuga; kameran med bilden och managern med inkomsterna och utgifterna. Artisterna fick agera bollplank.

Kamerans förmåga att sprida lögner gällde åtminstone de vita artisterna. Bilderna på många svarta artister visar ju att det trots den yttre fasaden ändå var Djävulen själv som blivit stylad. Men sådant hände inte med våra vita artister. Jag minns fortfarande hur minutiöst jag studerade varje bild på tidiga Beatles. De såg så prydliga ut och lät så bra — verkade helt enkelt vara hyvens killar — men jag kommer fortfarande ihåg den oerhörda besvikelsen när jag upptäckte att Paul McCartney höll en cigarett i handen på innerkonvolutet till »Beatles for Sale«.

Efter att ha studerat ytterligare några bilder dök nästa Beatles-medlem upp med den förhatliga cigaretten. Till sist var den unge, tolvårige Beatles-fanatikern övertygad om att Beatles jävlades just med honom. De var nämligen bra på att strategiskt visa upp de förhatliga stinkpinnarna på var och varannan bild. Löjligt, men så var det när man var tolv år — idolerna fick inte ha några laster.

Nu vet den lite äldre och luttrade skribenten bättre, men på den tiden avtog hans fanatism för Beatles och sökte sig i stället till Beach Boys, Dion och Del Shannon. De var prydliga och cigaretterna lyste med sin frånvaro.

* * * * *

Då visste definitivt inte den naive tolvåringen att Brian Wilson låg i sängen sedan några år tillbaka, att Dion innehade en av New Yorks största sprutsamlingar eller att Del Shannon jagade demoner och depressioner med flaskan i handen.

Ni ska alltså veta att bilden här intill på Del Shannon är ett utmärkt exempel på kamerans förmåga att ljuga. Nästan alla bilder på artister visar leende, välartade artister och vi trodde att de var lyckliga, att det inte fanns en enda mörk egenskap i deras inre.

En artist på den tiden levde inte bara med pressen att få hit efter hit, denne var också tvingad att ge sig ut på ändlösa turnéer, erhålla dåliga royalties (att äga rättigheterna till sin musik var det nästan aldrig tal om) och att inte få bestämma något om sin musik.

Del Shannons ansikte borde alltså ha varit betydligt mer fårat av de ändlösa kraven och kostymen söndersliten; allt detta lagrades i stället i artistens inre — i Del Shannons fall fanns det bara ett oändligt mörker.

Del Shannons mesiga yttre med den glada blicken och det lite kantiga ansiktet ger inga associationer till olycka och ond bråd död, men så skulle det bli. Den 8 februari 1990 satte han ett gevär mot huvudet och sa farväl till livet. Trots hans depressioner kom det som en chock. Del Shannon fanns inte mer. Det som började så bra. Ung och vit och med en egenhändigt komponerad debutsingel överst på Billboard bara sex veckor efter utgivningen — det låter som en saga som borde fått ett lyckligt slut. Titeln var »Runaway«.

Många kanske fick sin första kontakt med Del Shannon via den utmärkta TV-deckaren »Crime Story«, som visades för ett par år sedan. Men hur bra handlingen än var överträffade den aldrig vinjetten, som bars upp av »Runaway«.

Att det är en nyinspelning från slutet av åttiotalet med klumpigt trumsound gör inte så mycket. Del sjunger lika bra som någonsin. På varje ord laddar han magasinet med smärta, desperation och åtrå.

I en intervju i Record Collector erkände intervjuaren att han inte hade nått fram till Shannon. Denne uppträdde mystiskt under hela intervjun. Han hade på sig en tjock päls trots att det var en av årets hetaste dagar, och han var allmänt frånvarande.

* * * * *

Hans gode vän Dan Bourgouise beskrev Shannons personlighet i en intervju:

»He was like the guy who was being chased in the lyrics to >Stranger in Town<. God knows which demons and fantasies who haunted him through the years.«

»Stranger in Town« var Del Shannons stora mästerverk. Det är en låt med ett sound som dittills aldrig hörts — ett luftigt, ekofyllt sound så stort och mäktigt att till och med Phil Spector nästan hade varit tvungen att bygga ännu ett Gold Star Studios för att kunna efterlikna det.

Även texten ligger före sin tid. Shannon och hans flicka blir jagade av en man med gevär över gatorna. De måste fly, och när refrängen rullas upp verkar det inte finnas någon räddning. Vi får inte veta något om vad det är för stad eller hur den ser ut — det är oväsentligt i sammanhanget — men den känns öde, kall och kusligt spöklik. Snart känner sig lyssnaren lika panikslagen som Del Shannon.

Detta var under en tid då de flesta fortfarande höll på att kämpa med hur man skulle få fler vinklingar på ämnet pojke-möter-flicka-tycke-uppstår-men…

Del Shannon hade alltså inte heller roligt, men det hindrade inte honom från att göra fantastisk musik. I själva verket var det nog därför den blev så fantastisk.

Den visar också att det är genom de små rätta detaljerna, den rätta attityden och den kusliga stämningen, som man inte kan ta på men väl känna, som rockmusik kan bli så där sjukligt engagerande — inte genom påklistrad tuffhet.

Del Shannon kom fram i den där utskällda perioden då Elvis inte längre rockade och Beatles ännu inte slagit igenom; Chuck Berry satt i fängelse; Little Richard inlett fredsförhandlingar med Gud; Jerry Lee Lewis blivit bannlyst på grund av kusingifte med en trettonåring och Buddy Holly ett flygplansvrak. Han var dock långt ifrån någon Bobby Vee, Pat Boone, Frankie Avalon eller Fabian. »Runaway« såg till att den tråkiga topplistan åtminstone tillfälligt tog sig upp yr dyn.

Rösten, melodin, den inledande gitarrslingan sitter direkt, men det är ändå den där extremt pipiga orgeln som har dissekerats genom årtiondena. Det pipiga instrumentet var helt enkelt en musitron, som spelades av Max Crook, tillika med kompositör till låten.

»Runaway« följdes upp av »Hats Off to Larry«, »So Long Baby« och »Hey! Little Girl« — alla stora hits, framför allt i England — men det fanns för många viljor när det gällde låtval.

Del Shannon ville inte bara skriva låtar, han ville dessutom vara med och bestämma hur de skulle produceras, något som inte var vanligt vid denna tid.

De två mest kända exemplen är »Ginny in the Mirror« och »His Latest Flame«.

Den första blev Shannons femte singel, trots att han skydde den som pesten. Hans managers Balk & Michanek ville också ge ut »His Latest Flame« på singel, men inte heller denna föll Shannon i smaken, trots att det egentligen är en fantastisk låt. Låten kom till slut ut på Shannons första LP, »Runaway«, men det hörs att han inte lägger ner någon större känsla i den. Strax därefter fick Elvis en gigantisk hit med låten.

* * * * *

Åren 1961 till 1964 kännetecknades av ett evigt bollande med låtar, managerskap och royalties. Del Shannon blev till och med så missnöjd att han bröt med sina managers och startade det egna bolaget Berlee och gav ut singlarna »Sue’s Gotta be Mine« och »That’s the Way Love Is« i snabb följd — utan framgång.

Efter det sökte han sig till bolaget Amy, ett underbolag till Bell, men det ironiska var att Balk & Michamek var delägare i Bell. Del Shannon befann sig sålunda, hastigt och (o)lustigt, under det parets ok ännu en gång. Men musik gjorde han och det på en nivå som få enskilda artister mäktat med. »Hats Off to Larry« var visserligen en något svag uppföljare till »Runaway« och »So Long Baby« möjligtvis något för okommersiell, men nog var dess sound revolutionerande.

På »So Long Baby« är tempot uppspeedat, med en saxofon som gör allt för att överrösta de andra instrumenten. Som kulmen har man lånat in en kazoo, som löper gatlopp genom låten.

Fjärde singeln »Hey! Little Girl« må dofta kommersiell rip off, men låten kastar in lyssnaren direkt i Shannons kärlekstext så att denne tappar andan.

Under de här åren fortsatte han som ensamvargen, en evigt sökande människa. På hitlistan behövde han dock inte försöka ta sig in, för fram till 1965 var han en ständig gäst — med en liten reservation. Del Shannon hade som andra amerikanska själsfränder som Bill Haley, Buddy Holly, Eddie Cochran, Gene Vincent, Roy Orbison och Gene Pitney — ja, till och med Elvis — först slagit igenom i hemlandet, men efter några år blev de betydligt mer populära i England. Speciellt under åren 1962-63 klockade han in den ena stora hiten efter den andra i England.

Trots att Del Shannon skrev egna låtar så hade han, som Greg Shaw uttryckte det på samlingsplattan »The Vintage Years«, »musical dues to the fifties to pay«. Det yttrade sig inte bara i form av managerproblem och att inte få sin vilja fram, även de få LP-skivor som kom under dessa år är inga upphetsande historier.

Debuten »Runaway with Del Shannon« spelades in i en hast för att dra nytta av genombrottshiten. I USA skulle det dröja ytterligare nästan två år innan uppföljaren »Little Town Flirt« kom. Den är nästan en »greatest hits«-platta eftersom här finns fem tidigare utgivna singlar. (I England slängde man dessutom ihop LP:n »Hats Off to Larry« som innehöll A- och B-sidorna från sex singlar!) Något av ett undantag är 1965 års »1661 Seconds with Del Shannon«.

* * * * *

Men faktum kvarstår ändå; ingen annan vit artist gjorde så många klassiska singlar under denna tid: »Ginny in the Mirror«, som trots Shannons hårda ord är en rå sak. »Little Town Flirt«, som bakom den enkla men hitmässiga melodin, berättar om tjejen som kommer att lura dig. »Two Kinds of Teardrops« som påminner mycket i uppläggningen om »Little Town Flirt«, men som ändå står sig utmärkt på egen hand. Och till sist »Two Silhouettes«, som är ett utmärkt exempel på ett fint ytskikt men som döljer många skrovliga ytor.

Del Shannons låtar blev till små draman, med en intensitet som brinner. Det fanns faktiskt även mycket inslag av det som senare skulle kallas merseybeat och kablas ut över världen. John Lennon och de andra lyssnade intensivt.

»Two Silhouettes« gavs inte ut som A-sida i USA, för här hade Del Shannon ett nytt äss i rockärmen. Under våren 1963 hade han turnerat i England tillsammans med de nya engelska stjärnorna The Beatles. Då tände han på Beatles-låten »From Me to You«.

Han frågade John Lennon om han fick spela in låten och denne hade inget emot detta. Något senare tog dock Lennon kontakt med Shannon och bad honom att inte spela in dem. Förmodligen berodde denna helomvändning på att Beatles manager Brian Epsteins ord var lag i början av Beatles karriär.

* * * * *

I juni kom den i alla fall ut på singel i USA (med »Two Silhouettes« som baksida), men hamnade bara på 77:e plats på listan. Men Del Shannon kan åtminstone ta åt sig äran för att ha gjort den första amerikanska Beatles-covern. (Del Shannon hade även funderingar på att spela in »She Loves You«, men han insåg att Beatles var alldeles för heta.)

I slutet av 1963 befann sig ändå Shannons karriär i en svagt lutande nedförsbacke. Han hade för ett tag brutit med sina managers och plattorna på det egna bolaget Berlee blev som sagt inga större hits.

Efter några mindre misslyckanden blev nästa åtgärd att lägga sin egen penna på hyllan för ett tag och i stället satsa på några covers, men i fallet Del Shannon handlade det inte om några plagiat. Del Shannon har sagt att han egentligen inte gillade att spela in covers, såvida han inte kunde göra om dem helt och hållet — och gudarna ska veta att han lyckades i många fall.

Först ut blev Jimmy Jones stora hit från 1960, »Handy Man«, för att sedan följas av Bobby Freemans »Do You Wanna Dance?«.

Båda låter som om musikerna hade eld i byxorna. Musitronen låter som tjutande sirener och det fanns ingen annan som ens var i närheten av detta mycket speciella sound. Låtarna blev dessbättre hyfsade hits.

The British Invasion påverkade till en början inte Shannons framgångar och definitivt inte hans höga kvalitet. I slutet av 1964 kom hans kanske finaste singel, »Keep Searchin’ (We’ll Follow the Sun)«. En gitarrslinga som följs av en självsäker Shannon som helt enkelt, utan att kompromissa det minsta, är ute efter en hit. Refrängen knackar inte försiktigt på dörren utan rusar in och tar över föreställningen. När den går igen lämnar den mångfaldiga ekoslammer efter sig. Orgelsolot sitter så mycket i prick som det någonsin går att komma.

Sedan kom »Stranger in Town« som inte blev någon större hit trots att den var ganska kommersiell, och Shannon skulle inte få en hyfsad hit igen förrän sexton år senare.

* * * * *

Shannons status bland de engelska grupperna växte dock ständigt. Under en turné med Peter & Gordon fick de höra Shannons oinspelade »I Go to Pieces«. Låten var egentligen tilltänkt för den amerikanske soulsångaren Lloyd Brown, men det blev Peter & Gordon som spelade in den och som dessutom fick en Topp 10-hit i USA med den.

»I Go to Pieces« är Shannons kanske mest omedelbara låt, men dess kvalitet slog inte ut i full blom förrän Rachel Sweet spelade in den fjorton år senare. Men för Del Shannon innebar den i alla fall att hans rykte blev ännu bättre. Hans utveckling under åren 1965-66 visar också att han inte var rädd att ta till sig det nya, engelska soundet och det tuffare amerikanska garageslamret. Han kopierade det dock inte utan tog helt enkelt de bästa delarna för att utveckla sitt eget sound.

* * * * *

Sålunda var hans nästa singel »Break Up« den perfekta beat-låten och uppföljaren »Move It on Over« var en rökare som skulle fått garagerockbanden att ställa fuzzpedalen på hyllan. Shannon kvider sig igenom texten, backad av vildsinta gitarrer och rasslande maraccas. Det lät som om Del Shannons alla besvikelser samlats på dessa knappa tre minuter och nu släppte han loss alla urkrafter.

Mellan alla dessa singelmästerverk hade han dessutom hunnit spela in ett album med Hank Williams-sånger, inget sensationellt men ändå ett tecken på hans mångsidighet.

Hans kommersiella stjärna dalade dock långsamt. Amy ville inte förnya kontraktet utan han togs i stället hand av Liberty med Snuff Garrett i spetsen, som trodde att han skulle få en ny marionett att ta hand om. Garrett hade haft stora framgångar med Gary Lewis — skrivit, producerat och bestämt hur utformningen skulle se ut. Nu ville han göra likadant med Shannon, men det var inte lika lätt.

Resultatet blev att Shannon visserligen skrev det mesta av sitt singelmaterial, men LP-skivorna är ganska hopplösa historier, där Garrett tvingat Shannon att göra versioner av dåtida hits som »Kicks«, »Lightnin’ Strikes«, »Sunny«, »Summer in the City« med flera.

Ett undantag är definitivt hans version av Miss Toni Fishers »The Big Hurt« som har poppats upp på ett högst förtjusande sätt och där man har fasförskjutit Del Shannons röst.

På singelfronten höll dock Shannon samma höga klass som alltid. De flesta A- och B-sidor från 1965-66, »Why Don’t You Tell Him«, »She Still Remembers Tony«, »I Got It Bad«, »For a Little While« och »Show Me« är dynamit — sextiotalspop (engelsk och amerikansk på samma gång) av högsta klass.

Men nu var sextiotalet på väg mot 1967 och publiken hade ingen användning för en artist som till och med slagit igenom innan Beatles.

Vi glömmer lätt att många av sångarna från början av sextiotalet faktiskt fortsatte att göra bra musik, trots att ingen ville veta av dem. Precis som avdankade Dion och Bobby Darin fortsatte Del Shannon att göra mogen, personlig musik för det fåtal som brydde sig. Hans första singel 1967, »She«, var ett lyckat val, eller borde ha varit ett lyckat val. Den var skriven av paret Tommy Boyce-Bobby Hart, mest kända som låtleverantörer åt Monkees. Problemet var bara att Monkees spelade in den till sin andra LP, »More of the Monkees«, som kom ut någon månad innan Shannons inspelning och sedan var ingen intresserad av Del Shannon…

Han var nu bortglömd i hemlandet men hade fortfarande en stor publik i det trogna England. Av en slump träffade han den nyligen sparkade Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldham. De hade träffats ett par gånger tidigare, men nu var Oldham på jakt efter artister till sitt nystartade bolag Immediate. På en förfrågan om Oldham ville producera något med honom svarade han till Shannons stora förvåning ja.

Det var inte bara det att Oldham var positiv, han var också beredd att satsa hårt. Han plockade fram några av Englands mest välrenommerade studiomusiker med Jimmy Page, John Paul Jones och Nicky Hopkins i spetsen. Från sitt eget stall plockade han vidare in P.P. Arnold och på bakgrundssång tillsammans med bland andra Madeline Bell.

* * * * *

Oldham gjorde här sin kanske finaste inspelning. Inget instrument saknades i arrangemangen, och han hade säkert lyssnat sig sönder och samman på Phil Spectors och Brian Wilsons inspelningar. Underligt nog bidrog inte Del Shannon med mycket eget material, men det handlade ändå inte om några standardlåtar. Duon Andrew Rose-David Skinner (mer kända som Twice As Much) och en herre vid namn Billy Nicholls (gjorde några singlar på Immediate) bidrog med några låtar vardera.

Resultatet blev… minst sagt bedårande — en platta med stor och luftig produktion, där de bästa ljudbilderna från de fyra senaste årens produktioner har finputsats minutiöst.

Här finns bara två Shannon-kompositioner; dels den vackra, smäktande balladen »Silenty«, dels en nyinspelning av »Runaway« som döptes om till »Runaway ’67«. Jag hade mycket svårt för denna nyinspelning de första gångerna, men sedan inser man vilket mästerligt jobb Oldham har gjort med låten.

Här finns mer av den, ska vi kalla den, tredimensionella ljudbild som Brian Wilson introducerade på »Pet Sounds«. Och som jämförelse med Beach Boys egna legendariska och ej officiellt utgivna »Smile« finns här vissa otrevliga likheter. När Shannon nöjd och belåten återvände med tejperna till USA och stora förhoppningar om comeback på listorna vägrade helt sonika Liberty att ge ut plattan.

Arbetsnamnet var »Home and Away« och plattan skulle ligga i arkivet ända fram till 1978, då United Artists (som hade köpt upp Liberty och Imperial Records) gav ut den under namnet »…and the Music Plays On«, dock enbart i England. (Numera finns den betydligt mer lättillgänglig som en del av CD-samlingen »The Liberty Years«.)

Man förstår att detta blev något av en dödsstöt för Shannon. Han spelade visserligen in det hyfsade albumet »The Further Adventures of Charles Westover« året därpå (som enbart innehöll egna kompositioner) och ett par singlar under de närmaste åren, men då sextiotalet övergick till sjuttiotal började han i stället producera.

Sjuttiotalet blev inget lyckat årtionde för Del Shannon. Det kom en och annan strösingel, men under andra halvan av årtiondet försvann han in i alkoholens dimmor. Detta var inte bara en följd av musikaliska motgångar, hans nervproblem och depressioner blev värre.

* * * * *

Två höjdpunkter kunde dock sjuttiotalet bjuda Shannons fans på. 1973 kom livealbumet »Live in England«. 1979 blev han kontaktad av ett av sina många fans, ingen mindre än Tom Petty, som erbjöd sig att producera ett album med Shannon. De spelade in låtar under tre olika tillfällen det närmaste året, och hösten 1981 låg resultatet färdigt i form av den bitvis utmärkta LP:n »Drop Down and Get Me«.

1987 gick han in i studion igen med Tom Petty, Jeff Lynne och George Harrison. Tyvärr glömdes Shannon bort eftersom de andra så småningom bildade Traveling Wilburys tillsammans med Roy Orbison. Engelska Silvertones intresse för Shannon vaknade dock när de fick veta i vilka kretsar han umgicks, och i början av 1989 skrev de kontrakt med honom. Det var dessutom tal att han skulle ersätta den nyligen avlidne Roy Orbison som den femte brodern Wilbury.

Den tredje februari 1990 stod han på samma scen som BobbyVee och The Crickets. Det var på årsdagen av Buddy Hollys tragiska flygkrasch. Den amerikanska tidningen DISCOveries gjorde en intervju med honom där han berättade att han äntligen återfått rättigheterna till sina gamla låtar och att turnéschemat var fulltecknat. Han lämnade scenen med ett leende på läpparna.

Fem dagar senare tog han sitt liv.


De flesta av Del Shannons original-LP finns återutgivna på CD, men det är ändå samlingarna som är bäst. Det finns en uppsjö samlingar på mer eller mindre skumma bolag. Jag har dock valt följande:

THE VINTAGE YEARS

[Sire sash-3708-2, 1976]

Fantastisk men numera ganska svåråtkomlig dubbel-LP. Här Finns låtar fram till 1969 och framför allt finns här »Break Up« och »Move It on Over«.

LOOKING BACK: HIS GREATEST HITS

[Connoisseur vsop CD 161, 1991]

30 låtar.

THE LIBERTY YEARS

[EMI CDP-7-95842-2, 1991]

Singlarna från Liberty-perioden och hela »Home and Away«-albumet.

Till sist: finns det någon artist som borde vara gjuten i boxformat är det Del Shannon. Det saknas nämligen för mycket bra material på samlingarna.


Hans Olofsson

Filed under: , Hans Olofsson, POP #05+06, ,

One Response

  1. jan broman skriver:

    fantastiskt bra text! Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: