Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Perssons topp 10

EN MOTOWN-LISTA? Njaae… Känner mig lite Motown-mätt när jag sätter mig ner för att skriva det här. Har man inte käkat annat än Berry Gordys Tamla-konfekt i ett par veckor kan det lätt bli så…

Det får bli en Detroit-lista i stället. Med musik Gordy måste ha haft runt omkring sig — musik som influerat honom, musik som har influerats av honom, musik han haft ett finger med i och musik som har retat gallfeber på honom.

LITTLE WILLIE JOHN

Leave My Kitten Alone

[King-singel]

1. Little Willie John måste ha varit kung i Detroit i slutet av femtiotalet — en spenslig liten »hipster« med fräcka kläder och pengar på fickan, talangfull och dessutom mycket framgångsrik. Mellan 1955 och 1961 hade han fjorton hits på R&B-listan. 1958 tog Peggy Lee hans klassiker »Fever« till poplistans översta skikt och två år senare gjorde Elvis Presley samma låt till ett av de centrala spåren på sin comebackplatta.

Tillsammans med Jackie Wilson måste Little Willie John ha varit en förebild inte bara för alla Motowns manliga artister utan också för en hel generation soulsångare.

1966 mötte han sitt öde. Ett förlovningsparty på en bar i Seattle avbröts av ett drucket slagsmål, som slutade med att Little Willie John knivskar en järnvägsarbetare till döds. Han dömdes för dråp och dog i fängelset två år senare av lunginflammation. James Brown, hans vän och beundrare, sörjde en stor sångare:

»Willie John’s songs were about knowin’, then missin’. Missin’ makes me scream, but Willie did not scream it. No. But you could hear it. To me it was very loud.«

Browns ord säger en del om mannens känslomässiga och röstmässiga kvaliteter — han hade en oerhört levande och mänsklig röst, färgad av livserfarenhet och lite plågad i sin ton. Hans rötter i jazzen präglade hans effektfulla fraseringskonst, bluesen bröt igenom i de dramatiskt spruckna tonerna.

Som sångare var han allra bäst i långsamma, bluesdränkta ballader som »Person to Person«, »Suffering with The Blues« och »Need Your Love So Bad«. Ändå väljer jag den här drivande, nästan rockiga inspelningen från 1959 — kanske för att den så tydligt är en länk mellan Jackie Wilsons braskande macho-rhythm’n’blues och Motowns envetna upphöjande av rytmen till allena saliggörande frälsningsverktyg.

Jag är för övrigt inte ensam om att ha den här som favorit. I EMI:s arkiv finns det en lysande, hittills outgiven Beatles-inspelning av den här låten. Lennon använder sin allra mest vässade, briljant raspiga rockröst i en hyllning som nästan kan mäta sig med originalet.

DOCTOR ROSS & THE ORBITS

Cat Squirrel

[Fortune-singel]

2. Om Motown är Detroits mest kända skivbolag genom tiderna, så är Fortune ett av stadens allra mest obskyra. Inspelningarna gjordes i ett garage och låter precis så — råa, skramliga, ekofyllda och så primitiva att man lätt får för sig att man lyssnar på något man inte borde lyssna på, något som egentligen inte är avsett för offentlighetens kalla ljus.

Doctor Ross var ett enmansband — han sjöng och spelade munspel, gitarr och trummor — som spelat in för Sam Phillips i Memphis i början på femtiotalet. Bilfabrikernas ekonomiska trygghet lockade honom till Detroit och 1959 gjorde han den här oerhört medryckande bluesinspelningen. Han för massor av oväsen, men hans oborstade vildhet kanaliseras i en nästan manisk rytm som bara driver och driver och driver låten framåt. Om Gordy lyssnade så bör han ha lärt sig ett och annat om energi, dynamik och simpel och effektiv rytmik.

Några som lyssnade var Eric Clapton och hans kumpaner i Cream, som gjorde en respektabel tolkning av låten på sin debut-LP. Fast Isiah Ross från Tunica, Mississippi rörde upp mer damm. Och det utan elektricitet.

ANDRE WILLIAMS

Jailbait

[Fortune-singel]

3. Den mest bisarre av alla artister som Devora Brown — för övrigt en stentuff gammal dam som vägrar att sälja rättigheterna till sina gamla inspelningar — spelade in i sitt garage på 3942 Third Avenue var Andre »Mr Rhythm« Williams.

Hans flottiga, slirigt saxofonriffande och solkigt sexiga rhythm’n’blues-dramer gav röst åt diverse hel- och halvslemmiga figurer på samhällets mörkare sida. På ett fruktansvärt trovärdigt sätt, måste tilläggas. Sedan må det handla om sex, fylla eller fängelseliv.

I »Pass the Biscuits Please« tar han oss med på en osannolik middag och lär oss ett och annat om bordsskick. »Bacon Fat (Diddle Diddle Womp Womp)« och »The Greasy Chicken« är bara sanslösa, supersexiga danslåtar med textteman som trotsar all beskrivning.

Och i »Jailbait« varnar han för att ha sex med flickor som är under arton — det leder rakt i fängelse!

»Fifteen… sixteen… seventeen
That’s jail bait!«

Men köttet är svagt. Till en släpig blues rullas historien upp:

»She’s looking mighty good
just like a young girl should
We try to tell you no
and let that young girl go
But you, you know it all
you have yourself a ball«

Så går det som det går. Och inte hjälper det att skylla på att hon var »nästan lovlig«:

»Seventeen and a half…
…that’s still jailbait!«

Williams gjorde senare bra inspelningar för både Ric Tic och Chess, men det är hans Fortune-singlar från åren 1956-59 ni ska leta efter. Och ser ni pirat-LP:n »Bacon Fat«, som innehåller de bästa Fortune-spåren, så betala vad som helst för den!

MARV JOHNSON

You Got What It Takes

[United Artists-singel]

4. Mary Johnson var Berry Gordys kompanjon i skivaffären 3-D Record Mart, som gick i konkurs 1955. Gordy tillbringade sedan ett par år vid Fordfabrikens löpande band, men längtade tillbaka till musikbranschen. Ett par hyfsat framgångsrika singlar med Johnson gav honom en ny öppning.

Och en chans att vässa klorna — allt han gjorde med Johnson verkar ha varit en test inför Motown-äventyret. Man kan så här i efterhand tycka att »You Got What It Takes« från 1959 låter som en tredjeklassens Miracles-kopia, men det är snarare så att det är en suddig skiss.

Alla elementen finns där — i komposition, arrangemang och produktion — men utan den rätta udden. För att nå dit behövde Gordy hjälp av män som Harvey Fuqua, Mickey Stevenson och »Smokey« Robinson. Det var de som var skillnaden mellan bra pop och lysande pop. »You Got What It Takes« är bara en söt liten poplåt, men den visar framåt mot större saker.

THE DONAYS

Devil in His Heart

[Brent-singel]

5. Obskyr singel från 1962, nyligen återutgiven på den utmärkta flickgruppsantologin »Kiss ‘n’ Tell« (Ace).

Låten är en fullständigt ljuvlig liten flickgruppspärla, inspelad med svartjobbande Motown-musiker, säkerligen bakom ryggen på Gordy. I klass med de bästa Shirelles- eller Chiffons-inspelningarna och lyft mot himlen av Yvonne Allens hjärtknipande solosång. Gud vet var de hörde den, men Beatles plockade med sedvanligt god smak in låten på sin andra LP.

Gordy måste också ha lyssnat noga, för han stal långt ifrån enbart titeln när han året därpå spelade in sin »Devil in His Heart« med tonåriga Carolyn Crawford. (Jag har sett titeln »Devil in His Eyes« i diskografier, men på min skiva står det »…his heart«.)

Att Crawford bara fick göra ytterligare två singlar berodde säkert på att hon egentligen inte var någon sångerska. Yvonne Allen, som sjöng som en ängel, skulle långt senare värvas som medlem i Motown-gruppen The Elgins.

THE FALCONS

I Found a Love

[LuPine-singel]

6. Wilson Pickett stiger in på soulscenen, som en vilsen och plågad gospelsångare i exil. Hård, hård garagesoul och gospeldränkt frenesi i perfekt förening med Robert Wards silverglänsande gitarrspel. Förmodligen den mest fantastiska inspelning som någonsin gjorts i Detroit.

The Falcons var en gedigen plantskola. När Pickett 1960 steg in som solosångare fanns redan Eddie Floyd och Mack Rice (han som skrev »Mustang Sally«) i gruppen. En tidigare solosångare var Joe Stubbs, bror till Levi i The Four Tops och senare solosångare i The Contours.

EDWIN STARR

Stop Her on Sight (S.O.S.)

[Ric Tic-singel]

7. Det här måste vara den bästa Motown-inspelning som inte spelats in av Motown! Någonsin. En vanebildande melodi, tungt framrullande rytm av klassiskt Motown-snitt, honkande baritonsaxar och en sånginsats som vore värdig Levi Stubbs eller en ung Marvin Gaye! Gordy blev inte glad när han hörde plattan.

Det var nämligen alldeles uppenbart att hans egna musiker spelade på den, utan att ha bett om tillåtelse! Och det var inte första gången. The Funk Brothers hade spelat även på Starrs singel »Agent Double-O-Soul«, något som gjort Gordy rasande när han kom på det. Jamerson, Benjamin och de andra hade fått böta ett tusen dollar var för det tilltaget, men Ric Tic:s ägare Ed Wingate blev inte svaret skyldig. Han bluffade sig in på en av Motowns julfester och betalade musikerna två tusen dollar var som bonus, och han gjorde det rakt framför ögonen på Gordy!

Gordy insåg värdet av sina musiker och förstod att han måste agera med en gudfaders fasta hand. Han började med att utnyttja sina goda kontakter med skivdistributörer runt om i USA — vilka sedan plötsligt blev väldigt sena med sina betalningar till Ric Tic. Wingate svettades och sålde drygt ett år senare sitt bolag till Gordy för en miljon dollar. Som blev av med en uppnosig konkurrent, fick en ny studio och ordning och reda bland sina musiker. Och Starr var plötsligt en Motown-artist…

JACKIE WILSON

Higher and Higher

[Brunswick-singel]

8. Jamerson och The Funk Brothers på ytterligare ett svartjobb, som tillfälligt räddade Wilsons karriär och tydligt visade att han förtjänade ett bättre kreativt stöd än vad han fick av sitt försoffade skivbolag. Med Wilson så fri, jublande sensuell och med ett totalt grepp om låtens text och kompets självgående sväng kan den här inspelningen inte annat än väcka ens sorg över att en talang av hans kaliber inte vårdades bättre. Tänk om Gordy kunnat införliva honom i sitt Motown-stall…

THE PARLIAMENTS

(I Wanna) Testify

[Revilot-singel]

9. George Clintons mellanhavande med Gordy sträcker sig ända tillbaka till [962, när hans vokalgrupp The Parliaments sjöng upp för Mickey Stevenson och fick kalla handen för att man var en Temptations-kopia! Året därpå fick Clinton emellertid kontrakt med Jobete som låtskrivare. Problemet var bara att han fått kontraktet av Gordys fru Raynoma, som i samma veva var på väg att separera från Motown-bossen. Clintons låtar hamnade mitt i skottlinjen, och det var inte många som kom så långt som till inspelning.

1967 kom han emellertid i kontakt med det nystartade Detroit-bolaget Revilot. Den traditionella soulballaden »(I Wanna) Testify«, senare gjord i en ännu bättre version av Johnnie Taylor på Stax, blev en mindre hit och Clintons karriär fick en ny puff. På inspelningen är han för övrigt ende närvarande Parliaments-medlem — resten av sången sköts av ett gäng bakgrundssångare från Motown-studion. Och Clinton erkände nyligen i en intervju att Gordy fortfarande är en av hans stora idoler: »I wish I could be like him…«.

JOHN LEE HOOKER

The Motor City Is Burning

[Bluesway-singel]

10. Det är inte mer än rätt att John Lee Hooker får vara med i det här sammanhanget. Detroits egen bluesgigant kan ju lite tillspetsat sägas vara fader till hela Motowns musikaliska koncept — rytmen, den obevekliga, tungt rullande rytmen kan mycket väl ha sprungit ur Hookers hotfulla gitarrspel och massivt drivande högerfot. En dödlig kombination som definierar hela begreppet rytm. Hooker har ju dessutom alltid påstått att det riff Gordy byggde Barrett Strongs »Money« på är hans…

Den här inspelningen från 1967 är en påträngande bild av de rasupplopp som härjade i staden samma år. Till en malande, gnisslande Hooker-rytm och med Wayne Bennetts rikoschettliknande gitarrtoner som dramatikskapande orosmoment berättar Hooker med förvirring och förtvivlan vad han ser: »My home burnt down to the ground… worse than in Vietnam… the fire wagons kept comin’… the snipers just wouldn’t let ‘em put it out.« Och som avslutning: »Better get out of here!«

Vid det laget var Berry Gordy redan på väg. Han tillbringade sin mesta tid på Motowns kontor på Sunset Boulevard i Los Angeles och det var bara en tidsfråga innan han för gott skulle lämna »Hitsville« för Hollywood. Sorgligt, men sant.


Lennart Persson

Filed under: , Lennart Persson, POP #04,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: