Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] När stilen vinner över själen

Bakom den glamorösa fasaden var livet för Tamla Motowns flickgrupper allt annat än jättetoppen hela tiden.

DET VAR förmodligen en helt vanlig dag i Hitsville USA, Motowns högkvarter. Ett test av en nyskriven låt, några minuters intensivt lyssnande och ett beslut. Året var 1964 och Lamont Dozier var just i färd med att spela upp en ny låt, som han tyckte borde passa Marvelettes. Men Wanda Young, en av solosångerskorna tyckte inte om den nya låten och tackade nej. Låtens titel: »Where Did Our Love Go«.

Detta berättade Young i en intervju i den amerikanska samlartidningen Goldmine, 1984, på frågan om hon ångrade något i sin karriär.

Wanda Young sumpade chansen — några av dessa ödesdigra minuter, precis som för många andra numera bortglömda artister som hamnade i popens periferi. Och som om det inte var nog tackade även Mary Wells nej till låten.

Nu blev det Supremes, eller åtminstone Diana Ross, som fick sola sig i stjärnglansen. Mellan åren 1964 och 1969 toppade gruppen Billboard-listan tolv gånger och hade ytterligare sju Topp 10-hits medan Martha & The Vandellas enbart klockade in sju Topp 20-hits. Marvelettes nådde visserligen förstaplatsen en gång men fick bara ytterligare fem Topp 20-hits.

Martha &.The Vandellas är säkert mer okända än sin största hit »Dancing in the Street«, medan »Please Mr. Postman« förmodligen betraktas som en Beatles-låt av de flesta.

Motowns tre stora flickgrupper, Supremes, Martha & The Vandellas och Marvelettes förflyttades och manipulerades; de konkurrerade inbördes. Det är smått komiskt hur många medlemmar som vandrade in och ut ur grupperna.

Marvelettes hade kanske kunnat fått en jättehit med »Where Did Our Love Go«, men det var ändå bara en tidsfråga innan Supremes skulle slå igenom.

Gruppen var ingen ny konstellation 1964 utan hade kämpat i tre-fyra år, gjort ett tiotal singlar (och debuterat på det lilla bolaget LuPine Records). En del av dem var riktigt bra men det fattades ändå något. Kanske saknades en gruppidentitet eller så hittade man inte sitt sound. (De tidiga singlarna låter mer råa och opolerade.) Framför allt hade Holland-Dozier-Holland ännu inte börjat använda sina talanger på gruppen.

* * * * *

Supremes tog inte precis fågelvägen mot stjärnorna i början av karriären. Gruppen behandlades styvmoderligt i början av Berry Gordy, men det berodde mest på att han ville att de först skulle avsluta sin skolgång.

Supremes gav inte upp; om de tjatade ordentligt kunde de få stå för handklappningarna på någon av inspelningarna. I och med att de alltid hängde i korridorerna fanns de tillgängliga för bakgrundspålägg.

Det var Smokey Robinson som hade introducerat Supremes för Berry Gordy, men Robinson fick störst nytta av gruppen när han övertog Supremes gitarrist Marvin Tarplin till sina Miracles.

Men något hände under de här åren. Trots att både Marvelettes och Martha & The Vandellas hade slagit igenom satsade Gordy fullt ut på de Supremes-singlar som föll honom i smaken, medan åtminstone Marvelettes ignorerades totalt.

Anledningen till detta hette först och främst Diana Ross. Hennes utstrålning ställer allt annat i skuggan. Även på de tidiga promotionbilderna syns det att det lyser lite extra över Diane Ross (som hon egentligen hette). Framför allt var hon redan nu oerhört målmedveten och beredd att jobba stenhårt för att nå stjärnstatus. Även Diana Ross fiender har i intervjuer visat beundran inför hennes oerhörda målmedvetenhet. En bekant från ungdomsåren uttalade sig i en intervju och påstod att berömmelsen definitivt inte hade stigit henne åt huvudet, hon var precis likadan före…

Även på de få foton där hon inte står i mitten stjäl hon uppmärksamheten. Diana Ross skydde inga medel när det gällde att nå toppen. Sålunda visste hon på ett tidigt stadium att det viktigaste var att vinna Berry Gordys hjärta.

Under de tidiga åren turades Diana Ross och Florence Ballard om att sjunga solo. Ballard hade den kraftiga svarta rösten; hon hade dessutom bildat gruppen tillsammans med Mary Wilson. Men det skulle inte vara länge.

Sam Phillips på Sun Records hittade Elvis som var vit men lät svart. Berry Gordy gjorde en omvänd Sam Phillips och hittade Diana Ross.

Hennes röst lät vit och det var viktigt för Berry Gordy om han skulle nå den riktigt stora publiken. Hans i& om ett sound som både den svarta och vita publiken kunde identifiera sig med hade äntligen blivit verklighet. Hennes röst är så bräcklig att det känns som om den ska spricka för varje ton, och bakgrunden och kompet agerar som skyddsnät så gott det går.

Men hennes stämband bjuder också på entusiasm och glädje som har en närmast hypnotisk förmåga att smitta av sig. Den är också mycket karakteristisk; man hör direkt vem det är som sjunger, något som nästan alltid är synonymt med en bra röst.

Vad hade hänt om Florence Ballard blivit solosångerskan i Supremes? Enligt Mary Wilson insåg innerst inne både hon och Ballard att Diana Ross hade den mest kommersiella rösten.

Många vill anklaga Supremes för att de inte lät tillräckligt svarta, med det berodde inte enbart på Barry Gordys sätt att matcha dem. Gruppens influenser var nämligen inte dem som man kunnat väntat sig.

Det sägs att när Animals gitarrist Hilton Valentine bjöd hem Mary Wilson plockade han fram alla sina bluesskivor med artister som spelade in i Chicago och Detroit. Men Mary Wilson hade inte ens hört talas om John Lee Hooker och Muddy Waters. I sin bok »Dreamgirl« berättar hon att det mest var doo wop som gällde och att den stora idolen faktiskt var Doris Day!

Merparten av H-D-H:s bästa låtar gick antingen till Supremes eller Four Tops, och det är svårt att tänka sig Diana Ross sjunga »I Can’t Help Myself« eller »Reach Out I’ll Be There«. Motowns storhet låg i att genom de finaste känselsprön kunna känna vilken låt som passade bäst till vilken artist.

* * * * *

Efter att ha dominerat hitlistorna under ett par år var det dags att definitivt sudda ut gränsen mellan vitt och svart. Och Supremes och Gordy lyckades. Gruppen lyckades ta sig in i de finaste kretsarna och gjorde bland annat konserter i Las Vegas och på berömda Talk of the Town i London. Scenkläderna blev dyrare och dyrare och Diana Ross & The Supremes, som de nu hette, hade blivit handelsresande i flärd.

På LP-fronten försökte Berry Gordy också föra in Supremes på nya okända och, i många fall, alldeles för svåra områden för gruppen. LP-titlarna från denna period avslöjar mycket: »A Bit of Liverpool«, »Supremes Sings Country, Western & Pop«, »We Remember Sam Cooke« och »Supremes Sings Rodgers & Hart« — ofta klantiga försök att bredda repertoaren och nå en annan, mognare publik. En del av de övriga LP-skivorna är också ganska sorgliga historier. Ett skräckexempel är »A’ Go-Go« som innehåller en provkarta på standardlåtar.

För Florence Ballard blev tiden efter genombrottet allt mer svår. När det stod klart att det var Diana Ross som skulle stå i förgrunden fick Ballard en chock. Det var trots allt Ballard som hade bildat gruppen och kommit på namnet Supremes. Berry Gordy tyckte inte om deras ursprungsnamn Primettes.

På en av de tidiga singlarna, »Buttered Popcorn«, sjöng hon solo. Om den hade blivit en hit kunde historien fått ett annorlunda förlopp men Berry Gordy hade redan bestämt sig för att Diana Ross skulle bli stjärnan i gruppen och struntade i att göra promotion för singeln.

Florence Ballard blev också mer och mer missnöjd med sin roll i bakgrunden. Kulmen nåddes nog när man tog bort hennes solonummer, »People«.

Redan 1966 blev hon »uppmuntrad« att lämna gruppen. Det oerhörda turnéschemat började ta ut sin rätt. Hon kritiserades för att inte hålla vikten, göra dåliga framträdanden och dricka för mycket.

1967 började hon utebli från konserter. Berry Gordy lät Cindy Birdsong från Patti LaBelle & The Bluebelles stå beredd bakom ridån ifall något skulle hända. Det tragikomiska var att Birdsong till utseendet var förvillande lik Ballard och många gånger märkte publiken ingen skillnad. I juli 1967 ansågs hon så oberäknelig att Motown sparkade henne.

Cindy Birdsong berättade i en intervju att hon plötsligt blev kallad till Motown för ett viktigt möte. Hon misstänkte att det gällde Supremes men kunde ändå inte förstå att hon eventuellt skulle ersätta någon. Och vem skulle det i så fall vara? När Florence Ballard kom utrusande ur rummet, med tårarna rinnande, förstod Birdsong vad som var på gång.

Supremes tidiga kontrakt hade mer eller mindre haft karaktär av slavkontrakt och Florence Ballards villkor efter avhoppet var inte bättre: hon fick inte använda namnet Supremes i samband med en eventuell solokarriär och hon skulle inte erhålla några framtida royalties från Supremes skivor. Hon fick ett avgångsvederlag från Motown men pengarna tog hennes advokat hand om och gjorde av med.

Efter två singlar på ABC (som floppade, mycket på grund av att hon inte kunde använda namnet Supremes i annonser) slutade hon sjunga 1969. I mitten av sjuttiotalet gick det rykten om att hon levde på socialbidrag. I februari 1976 dog hon av en hjärtattack, 32 år gammal.

Diana Ross var nu så mycket större än de andra medlemmarna i Supremes att hon reste själv i stora limousiner. Hon lär till och med haft med en egen »sekreterare« under turnéerna vars uppgift i huvudsak var att packa resväskorna.

Redan 1966 började rykten ta fart om att Diana Ross skulle göra solokarriär; egentligen gjorde hon det redan då, för förutom namnbytet medverkade vare sig Mary Wilson eller Cindy Birdsong på många av gruppens hits mellan 1966 och 1969.

Kring sextiotalets början fanns det knappast någon svart artist som var helt respekterad av den vita publiken. Diana Ross ville nå dit, till en värld som bara några år tidigare låg bortom all verklighet för en kvinna med hennes ursprung. Hon kom från relativt fattiga förhållanden och det var bara genom stenhårt arbete som portarna kunde öppnas till ett annat liv.

* * * * *

En av medlemmarna i Motowns fjärde men ändå ganska okända flickgrupp Velvelettes (»Needle in a Haystack« och »He Was Really Sayin’ Somethin’«) berättade i en intervju att en av anledningarna till att de inte slog igenom var att alla medlemmarna kom från relativt välbärgade familjer och kanske inte riktigt hade den målmedvetenhet som krävdes.

Diana Ross tog tack och farväl av gruppen i januari 1970 efter att ha fått sin sista listtoppare med den ironiska titeln »Someday We’ll Be Together«. Ersättare blev Jean Terrell och trots att hon bara hade ersatt Diana Ross som solosångerska kändes Supremes mer som en grupp igen.

Sjuttiotalets första år blev också relativt framgångsrika för gruppen med andra hits som »Up the Ladder to the Roof«, »Nathan Jones« och »Floy Joy« och den ljuvliga »Stoned Love«.

Berry Gordy brydde sig emellertid inte om de nya Supremes, utan han satsade fortfarande allt på sin Diana Ross. Ironiskt nog blev Supremes första år utan henne mer framgångsrika än hennes solokarriär. Trots två stora hits med »Ain’t No Mountain High Enough« och »I’m Still Waiting« (åtminstone i England) dröjde det egentligen ända fram till 1973 och »Touch Me in the Morning« innan hon definitivt hade blivit framgångsrik artist.

Om nu åren innan genombrottet var hårda för Supremes, blev de för Motowns första stjärnflickgrupp, Marvelettes, betydligt hårdare efter genombrottet. Det unika med »Please Mr. Postman« var att låten inte hade Motown-anknytning. Den skrevs av Georgeanna Dobbins (som var med och övade tillsammans med Marvelettes) tillsammans med William Garrett. (Även Robert Bateman och Brian Holland står med som kompositörer, men de ägnade sig nog mest åt produktionen.)

Att se sin debutsingel klättra upp i topp på Billboard-listan borde ha inneburit en tryggad framtid, men i stället hände mystiska saker.

En annan medlem, Gladys Horton, berättade för Charlotte Greig i boken »Will You Still Love Me Tomorrow?« att problemet med gruppen var att de kom från landet, att de inte såg lika bra ut som Supremes; de visste inte heller hur de skulle klä sig, sminka sig eller röra sig. Framgången kom helt enkelt för snabbt för gruppen.

Men värre var att de inte fick något stöd från Motown.

Gladys Horton har fler teorier. Hon tror att Motown helt enkelt blev arga på Marvelettes. Här gjorde bolaget sitt bästa för att Supremes skulle slå igenom och sedan kommer fem klumpiga damer från landet och snor åt sig all framgång.

* * * * *

Kanske var Marvelettes helt enkelt för oformbara och skulle aldrig kunna leva upp till Berry Gordys dröm om att komma in i den vita världen.

Gruppen hade dessutom dubbel uppsättning solosångerskor i Gladys Horton och Wanda Young. Deras röster var också förvillande lika. Horton sjöng solo på de flesta låtarna fram till 1964, sedan tog Young över. Det var dessutom svårt att skilja dem åt utseendemässigt.

Några av medlemmarna gifte sig och ändrade efternamn, och gruppen ändrade sin image kontinuerligt under karriären. När Wanda Young blev med barn 1963 ersattes hon under en turné av — Florence Ballard!

Ingen skulle väl låta Diana Ross passera obemärkt förbi på gatan, men hur många hade vänt på huvudet efter en Marvelette?

Gruppen slog igenom vid en tid när man fortfarande ogärna visade upp svarta artister på skivkonvoluten. En del av Marvelettes och Mary Wells tidiga LP-skivor visar bara en neutral teckning på omslaget.

När femte albumet »Marvelettes« kom 1967 avbildades de tre medlemmarna Gladys Horton, Wanda Young och Katherine Anderson på konvolutet. De var snygga, uppklädda och rätt stylade. Gruppen hade äntligen fått gå i Motowns charmskola, men Anderson fick störst utrymme vilket givetvis fick den effekten att alla trodde hon var solosångerska.

* * * * *

Mellan åren 1963 och 1965 låg Marvelettes karriär delvis i dvala, och det var ändå innan Supremes slagit igenom. Smokey Robinson dök upp som en räddande ängel när han försåg dem med två spänningsladdade låtar, »Don’t Mess with Bill« och »The Hunter Gets Captured by the Game«.

Albumet »Marvelettes« innehåller den kanske bästa flickgruppslåt som kom från Motown, »When You’re Young and in Love«.

1967 lämnade Wanda Young gruppen för att ersättas av Anne Bogan, men med tanke på alla tidiga klantiga beslut märkte säkert inte merparten skillnaden. Problemet var delvis detsamma i Martha & The Vandellas fall. Genom namnet hade man i och för sig redan markerat vem som var ledaren, men vem kan namnge fler medlemmar än Martha Reeves? I slutet av sextiotalet tog hon steget fullt ut och anställde själv sina Vandellas.

Till skillnad från Supremes kom inte Martha Reeves in i Motown-korridorerna artistvägen, utan hon började som sekreterare. Hon hade dock lett gruppen Del-Phis, och när Motown började upptäcka hennes talanger införlivade hon sina gamla Del-Phis-kompisar Rosalind Ashford och Annette Sterling.

Efter en flopp med »I’ll Have to Let Him Go« fick gruppen ett mindre genombrott med »Come and Get These Memories«, men det var framför allt »Heat Wave« som banade väg för gruppen. Efter att »Heat Wave« och »Quicksand« blivit stora hits och faktumet att Martha & The Vandellas scenshow var oerhört dynamisk, borde de tagit över som Motowns populäraste flickgrupp. De hade stor utstrålning, men det var fortfarande Supremes som bolaget jobbade hårdast med.

Rockkritikern Alan Betrocks kommentarer säger det mesta: »For Supremes the H-D-H team painted pretty pictures; for Martha Reeves, they wrote soul songs« och »It was ironic, though, that at Motown, style always won out over soul.« Påståenden som faktiskt, precis som Hasse Huss påpekar i sin artikel, har vissa rasistiska undertoner.

Så blev det även efter Martha & The Vandellas största hit, »Dancing in the Street«. Mickey Stevenson, som skrev låten tillsammans med Marvin Gaye och Ivy Joe Hunter, hade ursprungligen tänkt sig att Kim Weston skulle sjunga låten, men hon tyckte inte om den.

Låten skrevs delvis som en reaktion mot de kravaller som rasade i USA under 1964 och uppmaningen kunde knappast ha kommit lägligare.

Martha Reeves var betydligt tuffare än medlemmarna i Marvelettes även utanför scenen; hon gnällde och klagade och gjorde sig ovän med många i Motown-huset. Hon hade svårt att acceptera att H-D-H:s bästa låtar gick till Supremes och Four Tops, medan hon fick arbeta med allt sämre låtskrivare och producenter.

Martha Reeves var definitivt inte den lydiga flicka Berry Gordy sökte efter.

Det var bara Diana Ross som klarade att stå upprätt alla femton ronderna, men många av de andra medlemmarnas liv i flickgrupperna blev åtminstone bättre än de någonsin kunde drömma om.

Att ha kontrakt med Motown innebar dåliga royalties, inga förskott, och i de flesta fall inga rättigheter till gruppnamnet. Det innebar dock trygghet som inte många bolag kunde matcha — åtminstone så länge man var duktig och framför allt lydig elev i Motown-skolan.


Hans Olofsson

Filed under: , Hans Olofsson, POP #04, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: