Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Motowns ryggrad

Lyssna på vilken som helst av Motowns inspelningar från tidigt sextiotal till tidigt sjuttiotal. Jamerson/Benjamin är ryggraden till dem alla.

JAMES JAMERSON var en väldig, majestätisk figur med stora händer och ett allvarligt, uttryckslöst ansikte. Benny Benjamin var liten, senig med vass tunga och snabb uppfattningsförmåga. De må ha sett ut som ett omaka par stående bredvid varandra, men i skivstudion valde omöjliga att skilja åt: Jamersons bas och Benjamins trummor utgjorde den tätaste rytmsektion som existerat.

Motowns minimala inspelningsstudio gick under namnet »ormgropen«. Djupt där nere, i mörkret och trängseln, härskade husbandet The Funk Brothers. Ingen utomstående visste på den tiden vad musikerna i bandet hette, men som Nelson George skriver i »Where Did Our Love Go: The Rise and Fall of the Motown Sound« (Omnibus Press), dessa anonyma musiker »kan ha utgjort det bästa bandet i Amerika«. Fem dagar i veckan, i nära tio års tid, verkade de där nere i »ormgropen« och skapade musik som fortfarande saknar motstycke i musikhistorien.

Artisterna kom och gick — på förmiddagen var det kanske Stevie Wonder som behövde en singel, medan Martha & The Vandellas kom ner efter lunch och gjorde ett halvt album — men kompbandet förblev hela tiden detsamma. Ingen kunde klara sig utan ryggraden Jamerson/Benjamin och deras medmusiker. Nere i »ormgropen« fanns alltid även organisten och kapellmästaren Earl Van Dyke som växlade mellan ett Steinway-piano och en Hammond B3-orgel. Gitarristerna växlade, ofta var det Robert White eller Eddie Willis eller ibland båda två; lyssna på »Dancing in the Street« där duons metalliska, nästan punkfrenetiska gitarrackord bär fram hela låten. Denna samling musiker var minst sagt samspelta. Det komplexa mästerverket »Reach Out, I’ll Be There« tog två timmar att spela in, vilket räknades som en maratonsession med Motown-mått.

* * * * *

Trumslagaren Benny Benjamin, som kallades »Papa Zita«, och basisten James Jamerson var nästan alltid sena till varje inspelningssession. Varje ledig stund smet de över till klubben The Chit Chat Lounge där de ägnade sig åt sina två gemensamma fritidsintressen — gin och Budweiser. När Motowns producenter fick reda på var de hängde, började de i stället dricka inne på begravningsbyrån alldeles bredvid Hitsville. Endast några få, som Norman Whitfield, kände till detta gömställe, men annars kunde Jamerson/Benjamin där dricka i fred tillsammans med föreståndaren för begravningsbyrån.

När Jamerson/Benjamin väl var på plats i »ormgropen« var det dock ingen som klagade på deras beteende. Benjamin satte sig bakom trummorna, placerade bakom två skärmar, drog händerna genom pomadan i sitt hår, och började sedan dunka ut den boom boom boom-rytm som blev pulsen för en hel generation. Stevie Wonder har berättat i en Rolling Stone-intervju: »Papa Zita kunde spela trummor. Du behövde egentligen inte ens en bas, så överlägsen var han. Lyssna bara på >My World Is Empty Without You< och >This Old Heart of Mine< och >Don’t Mess with Bill<. På >Girl’s Alright with Me< exploderar trummorna.«

Med klippan Papa Zita bakom sig kunde James Jamerson tänja ut sina basgångar i vidare cirklar än vad Motowns minimerade musikmall egentligen tillät. Han pluggade in sin 1962 Fender Precision rätt i mixerbordet, vilket är en del av förklaringen till det distinkta basljud som gör att det alltid går att urskilja Jamersons bas i Motowns annars ofta kompakta ljudvägg. Jamersons väldiga kroppshydda, med stora händer märkta av ständiga krogslagsmål, gjorde att basen såg ut som en leksak i hans famn, och det var också så han använde den.

Greil Marcus har vid ett tillfälle beskrivit samlingsboxen »The Motown Story« som »The history of James Jamerson’s bass playing, on fifty-eight hits«. När Marvin Gaye övergav Detroit för Los Angeles, där han spelade in »What’s Goin’ On«, kunde han inte förverkliga sin musikaliska vision utan att flyga över en musiker hemifrån — James Jamerson.

Varken Benny Benjamin eller James Jamerson är längre i livet. Benjamin dog tidigt, med en kropp märkt av sprit och droger. »The higher Benny was, the better he played«, som bandmedlemmen Earl Van Dyke säger i Nelson George bok. Ryktet säger att Motown därefter försökte ersätta honom med dubbla trumslagare; ingen ensam människa kunde spela som Papa Zita.

* * * * *

Jamerson, som var i livet när George skrev sin Motown-biografi, kommenterar Benjamins dödsfall i boken. »När han dog kunde jag inte äta på två veckor, det träffade mig så hårt. Det var han och jag som tätade till soundet, trumman och basen. Vi behövde inga noter. Jag startade musiken. Han startade rytmen. Vi behövde bara titta på varandra för att veta vad vi skulle göra.«

Många har i efterhand påpekat att det var slöseri att låta två så tekniskt fulländade musiker som Jamerson och Benjamin spela så enkel musik som Motown-pop. Berry Gordy brukar alltid utpekas som skurken vilken med järnhand tvingade dem att alltid hålla sig inom mallen; utflykter och improvisationer var helt förbjudna. Nelson George redogör även för Jamerson och Benjamins rötter, båda kunde spela klassiskt samt spelade på fritiden skjortan av hela Detroits bebop-scen, och beskriver det som »ett extremt slöseri med talang« att de aldrig visade upp hela sitt register på skivorna.

Den som har den åsikten har dock inte förstått Berry Gordys geni. Popmusik handlar inte om teknisk briljans utan om enkelhet och bärbara idéer. Hopey Glass drar i en artikel i The Wire paralleller mellan Berry Gordy och Andy Warhol. Hopey Glass skriver att Motown hade eminenta musiker »som hällde ner all sin betydande förmåga i konst som gömde konsten«. Glass skriver också att både Gordy och Warhol ställde samma nyckelfråga som de själva även svarade på. »Vad händer med kvalitet, mening och innebörd i konst i en tid av massavbildning?«

Lyssna till exempel på The Supremes, som hade tolv singelettor i USA, och svaret finns där: det går inte att sätta likhetstecken mellan orden »populär« och »trivial«. Obskyr sydstats-soul eller modern jazz är inte ett dugg bättre eller finare, eller mer äkta, än The Supremes. Lyssna på Benjamin/Jamerson i »My World Is Empty Without You«, eller på någon annan av de 500-600 mästerverk, som skapades i »ormgropen« och sedan massavbildades för att spridas världen över.

Lyssna och hör musik som fortfarande är oöverträffad.

Standing in the Shadows of Love

The Four Tops, 1966

Four Tops huvudsångare Levi Stubbs låter lika orubblig som Benjamin/Jamerson. Som Billy Bragg sjunger i sin hyllningslåt: »When the world falls apart some things stay in place/Levi Stubbs’ tears run down his face.« Levi Stubbs får här stöd i sin hjärtesorg av en basgång som låter nästan arabisk. Jamerson: »Det var många från fjärran östern i det kvarter där jag bodde i Detroit. Jag träffade musiker därifrån som jag spelade med och höll kontakt med. Jag plockade också upp idéer genom att lyssna på hur folk talade, intonationen i deras röster; jag kunde fånga en basgång på det sättet. Jag såg på hur folk gick och kunde få ett beat från deras rörelser… Det var en av The Temptations tyngre, funkigare låtar… Jag kan inte komma ihåg vilken, men det var den här stora, feta kvinnan som gick omkring. Hon kunde bara inte vara still. Jag skrev basgången genom att titta på henne.«

Nowhere to Run

Martha & The Vandellas, 1965

Den definitiva inspelningen om sexuell paranoia. Ljudväggen som bär fram låten överträffar till och med Phil Spector. Låten börjar med ett klimax; ett klimax som sedan tänjs ut till en poplåt nära treminuterstrecket. »Nowhere to Run« är en massiv, rörlig ekovägg, understödd av en barytonsax som låter importerad från New Orleans, och Benny Benjamin låter som King Kong. Hans boom boom boom ödelägger hela det moderna samhället; inklusive CD-tekniken. Kraften som finns på vinyl går förlorad när det komprimeras digitalt. Martha Reeves sjunger också med större röst än hon egentligen har. Att se hennes framträdande på Apollo Theatre i Harlem för fem år sedan tillhör mina mest tragiska musikminnen. Till och med »Nowhere to Run« blev ihålig av hennes skärande falsksång.

Tell Me How Long the Evening Train’s Been Gone

Diana Ross & The Supremes, 1968

För några år sedan gavs det ut en hyllningsbok till James Jamerson vid namn »Standing in the Shadows of Motown: The Life and Music of Legendary Basist James Jamerson« (Hal Leonard Publishing). Till boken medföljer även kassettband där några av världens mest framstående basister hyllar Jamerson. Anthony Jackson, basisten bakom The O’Jays monumentala »For the Love of Money«, analyserar där denna bortglömda Supremes-låt. Gömd mitt på första sidan av albumet »Love Child« från 1968 är detta en lysande tåglåt. Benjamin kör loket och Jamerson kliver runt från kupé till kupé på jakt efter de tre flickorna i The Supremes. Med tanke på hur de ser ut på albumkonvolutet, det mest betagande av alla The Supremes-konvolut, är det inte så konstigt att Jamerson låter så ivrig.

(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher

Jackie Wilson, 1967

När Motown-soundet spred sig över världen var det många som försökte kopiera det. Vissa skivbolag gick så långt att de åkte till Detroit och viftade med feta plånböcker utanför studion för att hyra Benjamin, Jamerson & Co som dock var fast kontrakterade till Motown och förbjudna att frilansa. Detta hindrade dock inte att Benjamin och Jamerson extraknäckte i smyg. Det är till exempel de som spelar på klassiska northern soul-singlar som Edwin Starrs »Agent Double-O-Soul« och »Stop Her on Sight (S.O.S.)«; båda utgivna på skivbolaget Ric-Tic. Det är också de som spelar på denna Brunswick-inspelning med Jackie Wilson. »(Your Love Keeps Lifting Me) Higher and Higher«; en inspelning där Wilson lyfter högre än livet självt och där James Jamerson citerar tidernas bästa kärleksdikter. Benjamin & Jamersons olagliga frilansande blev så småningom så känt att Motown-producenten Mickey Stevenson ett tag spionerade på dem utanför deras hus för att se vad de gjorde på fritiden.


Jan Gradvall

Filed under: , Jan Gradvall, POP #04, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: