Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: TINDERSTICKS – Tindersticks

TINDERSTICKS

Tindersticks

This Way Up/PolyGram 518 306

Neonskyltar. Alltid dessa neonskyltar. Så fort jag hör Tindersticks eller bara tänker på dem så får jag bilder av neonskyltar på näthinnan. Inte sådana som hänger ovanför Times Square på Manhattan eller de man ser där motorvägen övergår till Norrtull, utan neonskyltar utanför slitna indiska take-aways i Bayswater. Små familjerestauranger där en Chicken Tikka kostar £ 2.99. Trasiga neonskyltar som har en historia att berätta.

Tindersticks sångare och låtskrivare Stuart sjunger om besatthet och om svartsjuka. Han sjunger om de ögonblick som finns i varje kärleksförhållande, de ögonblick som man instinktivt vet att man aldrig, aldrig kommer att dela med någon annan än den som betydde allt och lite till just då. Saker man gjort, ord och kärleksförklaringar man yttrat, som alltid frammanar känslor av melankoli när något påminner oss om dem.

»And I tell you with my tongue between your toes/If there’s ever anyone else/Don’t let them do this/If there’s ever anyone else/I’ll kill them« (»Jism«).

»Jism« är bara ett av många exempel på den lyrik som gör Tindersticks så unika; en text om vikten av att bli bekräftad och för evigt få förbli en obytbar del av någons liv. Alla bär vi på förhoppningar att få betyda något för någon annan, även långt efter att kärleken vissnat. Även om det bara är — som i det här fallet — någon som för länge sedan slickade dig mellan tårna. En handling som rent teoretiskt ser en smula patetisk ut på papper, men om du vill ersätta det med dina egna erfarenheter och minnesbilder så är du plötsligt närmare det faktum att Tindersticks debutalbum är ett av decenniets vackraste skivor.

En stor portion av 1993 års bästa popmusik — Red House Painters, American Music Club, Gallon Drunk — har spelat på just dessa känslosträngar. Melankoli, besatthet, ånger och en oförmåga att acceptera livets små förtretligheter som bara små förtretligheter. Varje känslomässig motgång är värd att ältas i, det finns inget som är så gott att det inte för något ont med sig. Tindersticks har skrivit soundtracket till allas vår privata vardagsmelodram.

Och de är del av en ny generation singer-songwriters som vill säga något, som behöver tala ut och som, likt Robert Forster, Kevin Rowland eller David McComb i sina mest självutlämnande stunder, lyckas kapsla in känslostämningar och överföra passion och psykisk smärta till text och musik. Men det blir aldrig outhärdligt eftersom musiken — med stråkar, en ensam trumpet och Stuarts stämma som hela tiden pendlar mellan bräcklig sång och distanslöst okontrollerbar poesiuppläsning — samtidigt målar upp ett scenario av ett fuktigt Camden Market, den lyckliga känslan av ett oöppnat paket Silk Cut i rockfickan och sisådär sextio pence kvar till bussen.

Andres Lokko

Filed under: Album #05+06, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: