Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: DIVERSE ARTISTER – A Tribute to Gram Parsons

DIVERSE ARTISTER

A Tribute to Gram Parsons

Rhino/Amigo R271269

En undersökning angående Gram Parsons betydelse för den yngre generationen lyssnare vore nog på sin plats. Vi blir bombarderade med Gram Parsons-jämförelser i var och varannan artikel och recension. Även yngre musiker vill gärna visa sig på styva linan genom att berätta hur mycket han betytt.

Det är inte illa med tanke på att han under sin livstid bara gjorde fyra album som gruppmedlem och två soloalbum (det andra gavs dessutom ut några månader efter hans död) samt varit död i drygt tjugo år. Minst sagt legendarisk, men hur många har hört honom?

Inramningen kanske i mångt och mycket hamnar under country, men Gram Parsons röst flyter med lätthet in i de flesta genrer. Rösten var hans stora styrka och den kunde få livlösa låtar att återuppstå. Han drömde om att binda ihop alla genrer och få publiken att rasera alla musikaliska fördomar. Resultatet skulle bli »Cosmic American Music«, vilket han lyckades utmärkt med — problemet var bara att alla sket i det.

När den obligatoriska tributen nu kommer blir förhållandet det omvända. Inramningen är inte så mycket country längre, men det finns å andra sidan ingen röst som klarar av att matcha Parsons.

Då är ändå inte laguppställningen fy skam (även om den består av kommersiellt mycket avdankade artister). Här finns Coal Porters (med Sid Griffin från gamla Long Ryders), Stephen McCarthy (Long Ryders, Gutterball), Steve Wynn (Dream Syndicate, Gutterball), Carla Olson (Textones), Clive Gregson (Any Trouble).

Det är namn som är så passé som det någonsin går att vara. Därför är det kanske tur att Rhino åtminstone tagit dit Bob Mould och Uncle Tupelo.

För extrema Parsons-fans meddelas också att här finns »November Nights« (framförd av Coal Porters) som aldrig gavs ut med Gram.

Alla gör hedervärda insatser, men ingen, möjligtvis med undantag av Steve Wynn (»Christine’s Tune«), Musical Kings (»Cody, Cody«) och Mekons (»$8000 Wedding«) kommer upp i Gram Parsons nivå. För han var mycket speciell, och jag sällar mig — utan att vilja verka viktig — till dem som tjatar om »hur mycket han betytt för mig«.

Hans Olofsson

Filed under: Album #05+06, Betyg 06, Hans Olofsson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: