Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Album: PJ HARVEY – 4-Track Demos

PJ HARVEY

4-Track Demos

Island/BMG 16640

Jag har inledningsvis svårt att se poängen i att ge ut demoversionen av en platta som redan i färdig form är så rå och primitiv som PJ Harveys »Rid of Me«. Vad skulle det kunna ge, mer än onödiga kunskaper om hur mycket en låt förändras under resan från tillblivelse till fullbordat verk?

Men så kommer en klarsynt bekant och säger att den maniska Polly Harvey naturligtvis gör så här för att Han — mannen som gick sin väg — ska få höra sångerna igen, i ännu naknare tappningar.

Och i det perspektivet får »4-Track Demos« inte bara legitimitet — den växer plötsligt till en oumbärlig klenod. Kan tyckas oerhört teoretiskt, men tanken på att kvinnan vänder sig till en enda lyssnare, att hon upprepar sina böner och förbannelser och morbida besvärjelser för att en enda människa ska förstå, den öppnar helt nya, fängslande dimensioner i de ostrukturerade slaskinspelningarna.

Det är ju faktiskt ofta så, att den mest privata konsten också är den mest allmängiltiga och angelägna. Det är i den vi ser oss själva, våra liv, våra drömmar och illusioner och smärtor. För att ta ett konkret exempel:

När Polly Harvey hatar sin svekfulla älskling i »Legs« är det — för mig — lika mycket jag som hatar min.

Den mest betydande skillnaden mellan »4-Track Demos« och »Rid of Me« är, förutom krattigare ljud och ofärdigare yta, låtsammansättningen. Sex spår från »Rid of Me« saknas, sex andra — hittills okända — har tillkommit. Men det noterar man knappt. De framstår bara som ännu en bukett klassiska PJ Harvey-kompositioner — förryckta, brutalt laddade, fysiskt plågsamma att ställas inför…

Av det torde man kunna dra slutsatsen att PJ Harveys signum inte är själva låtarna, utan det besinningslösa sätt på vilka de framförs.

En annan tydlig differens kan höras i sången. Osannolikt nog tycks »Rid of Me«-producenten Steve Albini jobbat rätt hårt med den detaljen. Ingen kan ens med bästa vilja i världen påstå att Pollys sånginsats på »Rid of Me« känns särskilt polerad, men jämfört med hur hon låter här är den som inoljad i Michael Boltons varmaste smör. Demo-Polly är faktiskt helt bisarr. Hon stönar, hon kvider hon… bara låter. Som Linda Blair i »Exorcisten«.

Det är tidvis riktigt motbjudande. Och just därför så starkt. Hoppas han förstår nu, Polly, hoppas han förstår…

Per Bjurman

Filed under: Album #05+06, Betyg 08, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: